Det talas mycket om att Florian Sauvageau kan underliga saker.

Det viskas att han kan se in i ditt inre, framkalla bilder inför ditt inre öga, få dig att minnas alla de mörka drömmarna du alltid glömmer när du vaknar mitt i natten. Det finns de som tror att pojkens mörka blick kan frammana skuggorna som alltid finns kvar under sängen, inne i garderoben, oavsett hur många lampor du tänder.

I början kallade de andra barnen honom alla möjliga namn. Ibland kastade de saker – stenar, pinnar – för att hålla honom på avstånd. Med tiden kryper panik in i deras rop, de viskar skrämt bland varandra, undrar varför Florians mörka ögon alltid hittar den som kastat senaste pinnen, som ropat senaste namnet. Ingen vill sitta på samma bänk, och de tycker att det är tur att pojken Sauvageau alltid håller sig på kanten av lekplatsen och aldrig försöker beblanda sig med de andra barnen. En av pojkarna lovar och svär att den underlige pojken får puttekulor att rulla iväg utan att röra vid dem, och en gång lurade han en flicka till att gå i vägen för kulorna, så hon snubblade och skrapade händerna. Ett syskonpar bråkade högljutt med pojken Sauvageau, och en gren i trädet bredvid bröts och träffade ena flickan i huvudet med sådan kraft att hon fick en hjärnskakning. Några av barnen ryckte ett äpple ur handen på Florian, men när ett av dem bet in i det skars hans tandkött upp av ett gömt rakblad i frukten.

Det sägs att Florian Sauvageau kan väldigt många underliga saker.

Nu för tiden blir de bara tysta när han kommer. Ingen vill vara i närheten av honom, och de flesta rynkar på näsan åt hans alldeles för långa, otvättade hår, smutsen i hans annars sjukligt bleka ansikte, de violetta skuggorna under hans alerta ögon, hans alldeles för stora, lappade kläder. Allt är bara saker som ger dem obegränsat med anledningar till att inte komma för nära honom.

Ibland sitter han på den grusade gången bredvid lekplatsen, och använder en lång pinne för att rita konstiga figurer och symboler i gruset, streck som inte riktigt är bokstäver. Han mumlar för sig själv medan han ritar i gruset, ibland med ett litet sprattlande djur i sin andra hand, ett litet djur som han alltid kramar för hårt. En av flickorna säger att hon kunde höra den lilla musen pipa högt, kunde höra benen brytas i den lilla kroppen när han höll den alldeles för hårt. Mer och mer ofta är djuret i hans hand redan dött när de andra ser att han håller i det. Hans tunna läppar rör sig ljudlöst, och det finns fläckar av alla hjärtans rött blod i hans mungipa, försiktigt ritade streck på hans panna. I sommarvärmen blandas svett med de mörka strecken, en färgad droppe eller två rinner längs med mörka ögonbryn, hopdragna i koncentration.

Han är kanske sju eller åtta år gammal när de andra barnen undrar varför han ofta kommer till lekplatsen, bara för att försvinna från grusvägen. Men Florian har bara förflyttat sig, sitter numera bakom buskarna i en ring av perfekt placerade löv, ritar med ett smutsigt finger i jorden, använder endast sina egna händer för att krossa sparvens skalle innan han plockar två fjädrar från dess skjärt. En av pojkarna blir eggad av de andra att smyga fram, närmare, iaktta genom grenarna för att försöka förstå vad det är den underlige pojken gör för hemskheter. Utan varning lyfter Florian sin blick från fågelns kadaver, stirrar på pojken på andra sidan buskaget, och viskar någonting. Pojken flyr, och berättar aldrig vad den udda pojken Sauvageau viskat till honom. Senare i sitt liv kanske han drömmer om pojken i ringen av löv, kanske drömmer att det är han som är kadavret i pojkens knä, kanske drömmer att det är hans skalle som krossats.

Pojken lämnar fler och fler kadaver bakom buskarna. Föräldrarna varnar sina barn bort från hela familjen Sauvageau, de konstiga människorna som inte riktigt passar in i området. Fadern jobbar inte i fabriken med de andra, utan tar industribussen till den större staden, jobbar för någon nystartad firma med folk som har råd att dricka fint kaffe och äta sig mätta. Modern är blek, sjuklig, lämnar inte det skeva huset om hon inte absolut måste. Det sägs att hon inte kom med sin son till hans första skoldag. Det sägs att hennes gälla röst ofta hörs genom det öppna köksfönstret, att orden hon säger inte är för barns öron.

Men året efter blir modern sjuk igen, hon lämnar knappt ens sovrummet, och hennes son sitter på huk i rabatten nedanför sovrumsfönstret och flätar någonting som ser ut som sytråd med beniga fingrar, och hans smutsiga hår faller i hans ögon när han koncentrerar sig, och han smetar jord i ansiktet när han puttar håret ur sina ögon. Hon vaknar en gång, på eftermiddagen, när hon hör att någon rör sig i rummet, och kommer på pojken med att hålla i hennes borste och plocka långa, svarta hårstrån från den med ett leende. Hon studerar honom tyst, undrar hur hon kunde föda ett sådant underligt barn, och han ser på henne genom det mörka håret han ärvt från henne, hans mörka ögon, så lika hennes när de möter hennes blick, och han går runt sängen, böjer sig över henne och trycker en klumpig kyss mot hennes panna.

Han hittar sin son på trappan vid ytterdörren när han kommer hem från jobbet. Florian ser inte upp på honom, utan flyttar sig bara åt sidan när hans far öppnar den knarrande dörren och går in i huset. Det är fruktansvärt tyst, men han är så väldigt van vid det nu. Pojkens rum har dörren på vid gavel, och det smutsiga förnstret står på glänt. Det luktar bränt – papper, hår, tyg, vem vet – och det finns svarta, sotiga fläckar på trägolvet. Mattan ligger hoprullad vid sängen, och moderns blodröda läppstift ligger öppet på lakanen. Svarta trådar, sytråd kanske, ligger här och där i något som hade kunnat vara en cirkel. Han måste vara hårdare med pojken, måste få honom att förstå att man inte förstör egendom på det här sättet.

Hans fru sover, och hon har en fläta gjord av sytråd knuten runt sin ena handled. När han tar hennes hand rör hon på sina ögon under slutna ögonlock, men vaknar inte. Instinkt får honom att vända sig mot dörren, och i öppningen står hans son, och pojken är så lik kvinnan i sängen. Så fort som deras blickar möts, vänder Florian sig bort och försvinner med ljudlösa steg längs med korridoren. Mannen följer efter, förvirrad men plötsligt nyfiken. Han finner att pojken sitter på golvet i sitt rum, flätar mer sytråd till långa, tunna flätor, och han ser pojken rycka hårstrån från sig själv, ser honom använda håret för att förlänga flätan.

Han sjunker ner på sängkanten. Läppstiftet rullar mot honom, som om det vet vad han vill, trots att han själv inte vet.

Det händer fler gånger efter det, att han tar det röda läppstiftet och smetar färg över pojkens läppar, och Florian är så väldigt lik sin sjuka mor. Likheten försvinner inte, utan istället blir den större, och när han håller i pojken tystas alla protester enkelt, så väldigt enkelt, och han har inte ens dåligt samvete för det som pojkens mörka ögon får honom att göra.

Så kommer samtalet från moderns föräldrar, och Florian påminns om att han är sin mors son när de övertalar hans far att skicka iväg pojken, att ett internat kanske är bättre för honom, för han har väl inte många vänner, ens nu? Och trots att det tar emot att skicka iväg sin nya besatthet, att lämna sig själv med sin sjuka maka, så går fadern med på det.

Det kommer aldrig brev från internatet. Pojken Sauvageau verkar klara sig mycket bättre bland dessa andra ungdomar, och kanske har han slutat lämna döda djur efter sig, kanske har han slutat samla ben från sparvar och skogsmöss i skokartonger, kanske kommer han hem över sommaren och låter sin far smeta läppstift över hans läppar igen.

Han ser lika blek och sjuklig ut som när han åkte, men han är lite längre nu, och grannens flickor ser föraktfullt efter honom när han bär sin resväska från bilen till ytterdörren. Han är ju inte ens stilig, kommenterar den ena flickan, och den andra fnissar bakom sina händer. Florian har uppdragna axlar, och dagen efter kan de skymta honom i trädgården, sittandes i rabatten under köksfönstret, och han river i någonting de inte kan se, och han muttrar för sig själv, och han har något mörkt, flytande, i lodräta linjer över sina kinder.

Morgonen hans mor inte vaknar är han nästan femton år gammal, och han knöt den sista flätan om hennes vänstra fotled för två dagar sedan. Han lämnade en fläta åt sin far, med torkade röda bär och solblekta små benbitar i en brun tygpåse. Florian har på sig samma kavaj som han haft sedan han var kanske nio, men istället för att vara för stor är den alldeles för kort i ärmarna nu, och det är bara för att han är så tunn som han kan ha den alls. Han känner sin fars hand på sin axel, och skakar inte bort den, rycker inte till vid beröringen, verkar knappt ens märka att den är där.

Far och son Sauvageau rör sig inte ute bland andra mer än nödvändigt. De ses endast under somrarna, för internatet är alldeles för bra för att han ska ta sin son därifrån, och under skolåret håller han ofta det gamla läppstiftet under sin näsa och försöker minnas hur det doftade när det var nytt. Han begraver sin näsa i pojkens sängkläder, sparar små meningslösa lappar som pojken ritat de där konstiga tecknen på, studerar ofta flätan och bären och benbitarna när det är mitt i vintern.

Efter sitt sista år återvänder pojken inte till huset. Mannen är inte förvånad, inte egentligen, men han är frustrerad. Han sover i pojkens gamla säng, och väntar, för han vet att det kommer en dag när de möts igen, om han bara fortsätter att vara uppmärksam.

Vintern kommer tidigt, som alltid i den här delen av landet. Han går av bussen, men får ett infall, och går mot den nedgågna lekplatsen, istället för sitt nedgågna hem. Han går förbi gungorna, och hans andedräkt gör vita moln i luften när han tar bestämda steg förbi grusgången, förbi det vildvuxna buskaget, ner till ån som fortfarande flyter under ett tunt lager is. Kanske tjugo steg bort står pojken – nej, mannen – och ser ner i marken. Han har någonting litet i ena handen, och när hans far kommer närmare ser han att det är ett läppstift.

De säger ingenting till varandra; det behövs inga ord för att förmedla känslorna som samlas i andedräktsmolnen som blommar mellan dem. Florian tar av locket på läppstiftet; det är alldeles nytt och klarrött och när han smetar det över sin underläpp känner hans far hur han blir torr i munnen, känner hur vinden biter i kinderna, känner hur väldigt mycket han saknat sin sons beniga händer när de flätat långa flätor som lämnats över hela huset. Pojken – mannen – rycker hårstrån från sig själv, och börjar fläta samman dem utan att se på sin far.

De står där länge, för kylan får Florians fingrar att vägra samarbeta och flätandet tar längre tid än vanligt. När den tunna, svarta längden viras om hans hals tänker han bara på hur nära de är varandra, hur lik hans son är sin mor, hur läppstiftet luktar som billig parfym. Deras läppar möts, och han känner någonting i sin mun, någonting som letar sig ner i hans hals, någonting som han inte kan placera, någonting som han först tror är ett påhitt som hans hjärna kommit på för att han varit så ensam.

Florian mumlar någonting, han far vet inte vad, förstår inte om det är ord eller bara ljud, och när isen bryts under hans sulor funderar han över sin fru, pojkens mor, funderar över benbitarna i skokartongerna han hittat under sin sons säng, försöker minnas hur pojkens kudde luktade när han var ett barn. Någonting rör sig i hans strupe när han tar steg efter steg ut i det svarta vattnet, får honom att harkla sig, hosta, stanna upp och böja sig fram, över ytan, hosta igen, och plöstligt är han genom den tunna isen, på väg mot botten medan det mörka, grumliga vattnet sluter sig om hans kropp. Han borde inte sjunka, men flätan om hans hals är plötsligt så väldigt tung, och han dras nedåt. När botten möter hans utsträckta händer vänder han sitt huvud fram och tillbaka, och till slut upp, och där står pojken – mannen – Sauvageau med smetigt läppstift som smuts från läppen ner på hakan, och just de där alla hjärtans röda läpparna rör sig medan de beniga fingrarna gör små, klumpiga rörelser i höjd med midjan.

Det sägs mycket konstigt om Florian Sauvageau. Vissa säger att hans far lämnade honom några år efter att hans mor hade dött, men vissa säger att det var sonen som drev bort fadern, och den äldre damen i huset bredvid säger att det är lika bra det, för hon vet minsann vad som hände där i huset, och det var inte trevligt, inte trevligt alls.

Men den äldre damen försvinner en dag hon med, och snart är det ingen som viskar om den vuxne pojken Sauvageau, ingen som minns alla de döda djuren vid lekplatsen, och ingen som minns vart det var som den äldre Sauvageau försvann.

Det var nog inte så viktigt, i slutändan. Man blir ju nästan aldrig den man var som liten, och säkerligen är unge herr Sauvageau en respektabel man nu, trots sina underliga vanor som barn.

Säkerligen.