Från balkongen där jag sitter har jag en fin vy över stranden. Det är som att sitta på parkett. Till vänster skyms utsikten något av den stora palmen, men annars kan jag se säkert hundra meter av stranden.

Jag ser ner på stranden som ser grå ut i skenet av den spridda kvällsbelysningen. Det är som en scen. Hav och himmel går ihop till en gemensam kuliss.

Och vågorna slår in mot stranden.



Så här är vågornas sång.

Först är kulissen still. Vattnets rörelser böljar lite fram och åter, kulissen med en ljus bräm. Så långt är det scen och kuliss.
 Sen piskar det plötsligt upp där till höger. Ingen kuliss längre. Från uppisket till höger skjuter havet ut en vit vattenorm i sidled mot vänster, det går blixtsnabbt och hela horisonten i mitt synfält har ett band av vitt skum som samtidigt vältrar in mot strand en rytande kort stund och sedan smälter snabbt ihop; bubblet i champagneglaset slocknar och det vita vattnet blir mörk kuliss igen.



Eller andra sången.
Som en val som plötsligt dyker upp från ingenstans stormar vattnet upp i en kaskad i mitten, inte till höger denna gång. Och denna punkt av rytande kastar sig upp i luften och tar snabbt hela vattenbandet med sig in i ett ljust fräsande som planar ut till vitt skum och till mörk kuliss igen.

Eller tredje sången.
Både till höger och till vänster stormar vattnet upp som först två isolerade vrål men sedan skjuter de ut vitt vrål mot varandra som om de tar varann i hand och bildar ett enda sammanhängande gråvitt skrik in mot stranden, där strandvattnet mjukt tar emot och skriket landar i mjölkvitt och sveps sedan mumlande in i den mörka kulissen igen.

Eller fjärde sången.
På en gång reser sig vattnet i hela den bredd jag ser, reser sig från inget och stilla till vitt och slabang och tränger sig samtidigt mot stranden, mot mig, sin publik, som en myriad av
 skådespelare som i slutet av föreställningen tar varann i hand på ett långt led för att tacka och bli tackad av publiken, öronbedövande och vitt och så sjunker tröttheten in i de våta skådespelarna och alla landar stilla droppe för droppe när den mörka ridån faller igen.

Det är vågornas fyra sånger. 


Man vet aldrig vilken av de fyra som kommer nästa gång. Det kan också komma en som mitt i bara ändrar sig till en av de andra, eller så kan det vara flera av dem på samma gång eller en som inte är utpräglat bara den utan samtidigt ett stänk av de andra.

De varierar. Sköljer fram och blandas. Orkestreras av allt där ute i det svarta okända, som vi förenklar till hav och himmel, vatten och luft, tystnad och vingar, köld och födsel och alla andra gåtors sköra hemlighet och blåa svalg.