Ibland trasslar livet till sig som ett nystan som känns helt omöjligt att reda ut. Inuti mig känner jag mig som det där nystanet. Full av virriga känslor som jag inte riktigt kan få tag i. Tankar som far omkring och får mig förvirrad. Jag försöker hitta den röda tråden men vilken ände jag än drar i, så fastnar jag i alla fall, kommer inte loss.

Det går väl an att ha ett nystan på ett plan i livet ett tag. Men ju fler plan i mitt liv som känns som trassliga nystan, desto tyngre känns det att leva. Desto svårare blir det att andas, jag känner mig instängd, nästan kvävs...

Jag tror att när jag accepterar och slutar försöka kontrollera det trassliga nystanet kommer jag som människa igenom mina kaos och mina kriser. Jag litar till att mitt inre gör sitt jobb, en dag kommer livet att räcka mig den röda tråden, jag kommer att greppa den och centimeter för centimeter löser alla knutarna upp sig tills jag känner hela trasslet lösas upp. Acceptans. Tålamod. Tillit.

Ibland är bäst att bara låta vara. Tänka att nu är det livet som vill lära mig något igen. Nu väntar nya erfarenheter om mig själv och om vad det är att vara människa.

Jag är tacksam för vartenda kaos jag varit i som människa hittills! Vartenda litet trassligt nystan som jag varit i. Jag är tacksam för att vara där jag är i livet idag, att livet lärt mig att jag behöver inte anstränga mig så mycket som jag gjort för att komma ur kaos och kriser.

Jag är tacksam att jag lärt mig ha mer tålamod med mig själv, med andra människor och med livet. Jag är tacksam att jag lärt mig acceptans.

Jag är tacksam att mitt i stormen kunna känna "Jag litar till att det löser sig!". Hitta till stormens öga.