Det var en gång en örn. En örn som varje dag flög över jorden. En örn som varken lät storm eller hagel eller eld eller ens andra, större örnar stoppa henne. En örn som älskade några, fast ordentligt. En örn som skyddade dem, värmde dem, gav dem skugga och lät dem vila på hennes vackra bädd av fjädrar. En örn med enorma klor, men med ännu större näbb. En näbb som skrek på fiender, hackade dem till småbitar när det behövdes. En mäktig örn med ansvar för världen. En örn som bar på det ansvaret i alla tider oavsett hur tung bördan visade sig vara. En örn som sjöng de vackraste av melodier för att väcka oss ur vår gråa dvala.

Den omtalade örnen som (även i luften) alltid hade klorna på jorden, men som ingen någonsin kunde tvinga ner i smutsen.