Det hörs inga stämmor längre. Alla lämnade varann.
Vid dom upplutade skivorna hänger
jag mina minnen. Det hörs inga stämmor längre.

Snart är dom isolering. Minnesväggar.

Det förs inga samtal längre. Öga mot öga.
Om när första blicken fastnade. Så där
som länge igenkänt känner sig fångat. I trapphuset.

Innan dörren. Jag hann ju aldrig in. Eller gjorde jag det.
Vem är inuti den andre. Det förs inga samtal längre.

Skuggorna som ormar. Kanske jag ska mata dom.

Minns du Chi. Gapet.
När raset drog revor längs ryggen.

Det görs inga sånger längre. Inte med lycka och inte
med sorgerna vi kände. Vi kan dom ändå.

Nu sjunger du i andra lurar.

Vid väggen ett stativ. Lämnade sladdar. Ett öppet fönster.
Utanför. Fyra våningar ner. En varm sko.
En glimt. Ett hopp. En snabb frånfärd.

Hon tog taxi hem. Jag visste att hon tog taxi
och vid skivorna där minnena fortfarande vajar
sker inga mirakel.

Där lägger sig dåets damm stilla. Igen.

Jag spårar mina sista minuter. Du sa inte ett ord.
Mikrofonen nedlagd. Golvet. Tröskeln.

Tänkte du mig verklig. Var det jag. Var det jag.

Det görs inga sånger längre
och telefonen saknar din röst. Jag borde
inte ha släppt.

Borde inte ha släppt dig till dig själv
innan mörkret lättade.

Ring.

*