Ligga och titta på dig, smeka dig med blicken.
Känna din hud under min fingertoppar och veta
att du är min.
Mina tårar vill rinna och jag undrar om du vet
att du är det vackraste i min värld.
Vet du att jag ibland vill dö men att
du får mig att vilja leva vidare ändå, hur hopplöst allt annat än verkar?
Du är mening nog.
Vet du att jag ibland ligger vaken och funderar på
hur det kommer sig att du älskar mig.
När du ser på mig med de där ögonen som säger att
jag är den vackraste som går att se,
vet du då att jag skulle kunna börja gråta av lycka och
aldrig sluta. Vet du att det gör mig lycklig men samtidigt rädd.
Rädd att den blicken någon gång ska försvinna.
Rädd att du någon gång ska komma på att det faktiskt finns
människor som är så mycket vackrare än jag.
Den dagen kommer mitt syre ta slut.
Att inte längre få smeka dig med mina blickar,
få känna din hud under mina händer och
ligga bredvid dig om nätterna och lyssna på dig när du drömmer.
Jag vet inte om jag kan leva utan det.
Kan man leva med ett hjärta som inte slår?
Kan man andas luft som inte innehåller syre, och överleva?
Jag tror inte det.
Du är mina hjärtslag, de slår för dig.
Du är mitt syre, jag andas bäst nära dig.
Jag undrar om du vet.
Vet att du får mig att vilja leva längre än i evigheter,
att din kärlek ger mig en livsgnista som skulle kunna
blända en hel värld.
Du är det vackraste av allting,
och det kommer aldrig förändras i mina ögon.
Någonsin.