Det var en gång en människa. En människa med pansar. En människa med stora kromplattor insmälta i huden. En människa som var omöjlig att krossa, att tränga igenom. En människa byggd av styrka, frihet, mod och rättvisa. En människa med ett hjärta av ständigt flytande (levande) lava. Som solen. Som jordens brinnande kärna.

En människa med respekt för alla som förtjänade den. En människa som byggde murar runt skogen och havet och de enorma bergen. Tjocka, oigenomträngliga murar. En människa som slet ut sig för att skydda våran värld så gott det gick mot allt det som inte kunde förklaras. En människa som byggde dessa murar för att stänga ute det undermedvetnas farliga, mörka skuggor. En människa som aldrig slutade försöka.

En människa som med en handfull sand kunde bygga upp en hel stad. En människa som med en handfull lava från hennes hjärta kunde bygga upp en hel varelse. En människa som kunde hela sinnen, bygga nya broar och läka hjärtan. En människa som inte var rädd för någonting. Inte ens för mig.

Den enda människan som någonsin lyckats tämja ett vilddjur.