Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Detta är en del av en väldigt lång monolog. Nästa del kommer någon gång snart.


Bekännelser från ett badrum del 1

I det tysta, mörka badrummet finner jag min tillflyktsort. Jag vet vad du tänker. Ett badrum det finns ingenting som är speciellt eller utmärker ett badrum. Ett badrum är inte mer än en kombination av toalett, dusch, och handfat. I den miljön finner du din tillflyktsort. Sen kommer du att hånflina åt min barnslighet. Ett badrum är en uppfinning av människan för att göra det bekvämare för henne. En plats där vi uträttar våra behov. Ett badrum finns till som ett hjälpmedel för att hålla oss rena och fräscha. Det hjälper oss i den tillvaro vi lever i, men är inte livsviktigt för människans överlevnad. Ett badrum motsvarar en kroppsdel vi kan leva utan. Vi skulle kunna amputera ett finger eller en tå. Ett hushåll skulle kunna överleva utan ett badrum, men vi väljer att inte göra det. För det underlättar att ha 10 fingrar istället för 9, och det underlättar att ha dusch och toalett nära till hands. Valmöjlighet gör att vi kan ha ett badrum i våra hushåll. Vissa människor har inte den valmöjligheten, och de människor hittar på egna alternativ som underlättar för dem. Allt för att underlätta för människans tillvaro. Det är dina rationella och mogna tankar om ett badrum. Ett badrum är för att summera dina tankar ett rum som fyller en funktion för dina behov. Jag är bara ett barn. Ett barn som låter tankarna sväva orealistiskt i barnsliga banor. Mina tankar är fantasifulla och orationella. För jag är bara ett barn. Ett barn som hittar sin tillflykt och trygghet på en plats där människan lämnar sitt överflöd och smuts. Du förstår inte. Du är vuxen medan jag stannat i växten. Det är inte i det blottande ljuset från lampan jag finner min tillflykt. Det är när jag låser dörren, och lägger en handduk i springan mellan golvet och dörren. Det är när jag släcker lampan jag känner mig trygg. När mörkret dominerar, och man inte längre kan urskilja duschen från toaletten. När allting är ett oändligt mörker. För i någonting som är oändligt och ingenting ligger jag utsträckt på en sval och hård yta. Den hårda svala ytan är det enda som hindrar mig från att slukas av mörkret, och falla ner i oändligheten. När du befinner dig i något som är ingenting. Blir också du ingenting. Då du inte befinner dig på någon plats då finns du inte. Medan du ser ett nedsläckt badrum har jag hittat en portal där jag kan upphöra i min existens. Där jag kan vrida tillbaka klockan förbi min födsel, och inte finnas alls. Om jag nu skulle vilja återvända till verkligheten behöver jag bara tända lampan. Då efter några sekunder blir badrummet synliggjort igen. Jag blir återigen del av ett hem, och ett liv med en värld där utanför. Fast vad fyller jag för syfte i verkligheten? Jag är bara ett barn som stannat i växten. Vid noggrannare eftertanke är jag inte alls något barn. Jag är en vuxen som inte besitter kunskapen om att vara vuxen, men om jag fortfarande inte lärt mig det. Är jag då ett barn? Är jag något mellanting? Tonåring, men det rätta ordet är inte tonåring. Det är mellanåring. Jag befinner mig mellan två av människan tidsåldrar. Jag befinner mig i en övergångs epok från tonåring till vuxen. Jag är en ofullständig metamorfos. Jag är larven som inte fick sina vingar, eller kanske är jag fjärilen som inte lärde sig att flyga? Det spelar ingen roll vad jag är. För just nu i ingenting är jag ingenting. I verkligheten kan man inte vara ingenting. Där måste man alltid vara någonting. Om man nu vore ingenting så kan man lika gärna vara död. Då du ändå inte finns. Död är jag inte. Inte än i alla fall. För en gång kommer också jag att dö. Jag vet vad du tänker. Jag vet att du tänker, men så länge du inte existerar är du död. Så länge du ligger på din hårda kalla yta i det tomrum du kallar ingenting så existerar inte du. Jag vet att jag inte finns just nu. För just nu vill jag inte finnas. För om jag finns så är jag ett levande väsen. Då är jag en människa, och människa är ingenting jag vill vara. Som människa tvingas jag uppleva och uthärda känslor. Som människa tvingas jag att gråta, skratta och skaka av ilska. Vi intalar oss själva att vi inte behöver uppleva känslor. Att vi kan stänga ute de känslor som gör ont, men utan de känslor som gör ont. Vad ska då försäkra oss om vilka känslor som får oss att må bra. Vi intalar oss själva att vi kan vara känslolösa och kallblodiga. Att människan inte behöver känna någonting i överhuvudtaget. Vi intalar oss att vi kan styra våra känslor med piller. Trots detta intalar vi oss att vi fortfarande är mänskliga, men utan känslor vad skiljer oss då från djuren? Kroppen? Kroppen är bara en definition av kött och blod vilket djur också innehåller. Det är inte kroppen som gör människan det är själen, och utan våra känslor har vi någon själ? Utan känslor blir vi robotar, men verklighetstrogna robotar av kött och blod. Robotar med hjärtan som slår och lungor som andas. I brist på känslor blir vi djur som endast följer sina överlevnads instinkter.




Fri vers av Amandaaa
Läst 335 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2011-01-16 04:54



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Amandaaa
Amandaaa