180km på 163:an

Is och snö så långt ögat kunde se.
För tre kilometer sedan såg han en man som kört av vägen.
Radion i bilen brusade efter som mottagningen var så dålig.
Telefonen var nu också utan batteri. Vilken idiot han var som åkt utan att ladda den.

Det var kalt i bilen och han frös om fötterna. Läpparna var torra och spruckna.
Ögonen var trötta och allt verkade stå still.

Han visste att han kunde råka ut för en olycka, han visste att han i värsta fall kunde dö.

Trotts detta i åtanke så kände han sig lugn, sömnig, belåten med vad han åstadkommit under dagen. Det kunde ske nu utan ånger tänkte han.

Han var olycklig inombords, världen tedde sig grym i hans ögon, våld, mord och rassim födde hat, födde krig.

Varje dag visste han att detta skedde. Han såg inte på TV längre, för han visste ju redan vad som skett ute i välden.

Människor är vackra monster. Och endast ett fåtal är rena, ärliga med stora hjärtan.

Inte ens jag förtjänar min kraft att påverka. Att leva.

Fan! Bilen kom från ingenstans! Tutan hördes som ett förbipasserande ljud.

Till hans förvåning var pulsen normal. Inga reflexer hade agerat i hans kropp. Bara andningen. Djupa och harmonisk in för döden.

Men smällen kom aldrig. Var han redan död?
Kanske men en då inte för kylan nöp fortfarande hans tår.

Äntligen hemma!
Lätt huttrande och butter klev han in i farstun.
Hustet var mörkt och ingen var uppe.

Klockan var nu halv tolv.

Sängen kallade på han och snabbt gick han på toaletten. Borstade sina tänder,pissade och tvättade sig.

Väl nere i sängen tänkte han imorgon blir världen bättre.

Men han visste att det inte var sant.