Ja jag är rädd. Precis som alla andra.

Men inte för allt ont jag har gjort och inte för allt jag kommer att göra.
Det handlar inte om de löften jag har brutit eller de löften jag förväntas hålla.
Inte är det heller för det ni har gjort eller kommer att göra.

Det kallas ju att leva.Men jag är bara vid liv.
Utan skönhet, utan strid.
Utlovad och förlorad i cirklar av stål.
Smidda av andras behov.

Det är den här världen som sakta men säkert skalar av mig min hud och lager förlager blottar min skörhet.
Blottar min skrud.

Jag kan känna det i mitt sinne och i min kropp.
Jag hör det på min röst, att den förvinner och snart saknar makt.
När jag vandrar i mörkret.

Jag trevar mig fram liksom för att förvissa mig om att jag inte skall falla.
Och lik väl vet jag att det är oundvikligt.
En för alla.

Rosorna som jag håller i min högra hand har ruttnat för längesedan och fortfarande hoppas jag på att de skall åter blomstra.
Likt när våren kommer och lockar till skratt och dans.

När jag vilar är allting svart. Jag saknar mina drömmar. De skapade mitt lugn.
men nu har jag inte ens dessa så va för skall jag bevara minnen som inte kan återspeglas i mitt inre?

Jag finner det olustigt att vakna då jag bävar för känslan.

Ensamhet.