Renflocken rinner ljudlöst genom natten. Het snabb puls längs den långa, flacka snölegan. Månlös stjärnklar rymd.
Bleka bergtoppar. Tysta. Blinda. Eldstadens aska gråvit och kall.
Inga tecken.
Han huttrar till och kryper in i sitt tält. Han älskar blixtlåsets ljud när han stänger absiden. Han ligger stilla en stund i sin sovsäck, och innan han somnar hör han tystnaden komma.

Han vaknar till stillheten i vinden från bäcken.
Grått morgonljus fyller hans tält. Han öppnar absiden och ser hur regnet sveper en grå sjal runt bergets skuldra. Hela världen i en trekantig flik. Han har bestämt sig. Om det slutar att regna skall han upp.

Långt nere flyter tältet i de vita och grå stråken av dimmor, och ännu längre ner är dalen dold av tjocka och liksom böljande moln. Han ser den gula trasan som han har knutit kring en av stormlinorna, och som skall hjälpa honom att orientera sig när han kommer högre upp. Han hoppas att det skall komma lite vind så att den flaxar och blir lättare att se.
Leden som han har valt hör inte till de enklaste, och han vet att det är lätt att förlora riktningen på bergväggen. Då är den gula trasan där nere hans fasta punkt, som han kan orientera sig efter.
Han drar åt den lilla klättersäckens fästrem om mellangärdet så att säcken skall hålla sig tätt om ryggen, och så börjar han ta sig upp för berget. Han har bara med sig juice och en liten påse med chokladbitar och russin och cashewnötter. Berget suger i sig energi, och det är lätt att göra misstag när man blir trött.
Annars är friklättring inte något han gillar, och framför allt inte ensamklättring. Men det finns någonting däruppe som han måste se ensam. Han vet det. Han har inga kilar eller bultar med sig, inga karbinhakar, inget rep.
”Håll sporten ren!”, som hans vän klippklättraren brukade säga när han sprättade bort firmamärkena från utrustningen och kläderna, ”Vi cragrats måste föregå med gott exempel!” Att störta var ett riskmoment som han tyckte ingick i sporten.
Han rycker på axlarna åt minnet och fortsätter uppåt.

Han har studerat väggen noga med kikare både i går och i dag nu på morgonen. Det löper en brant och ganska smal och sprucken hylla snett uppåt vänster mot den mörkgrå klacken. Där blir han tvungen att vända och ta sig vidare uppåt höger, för klacken ser omöjlig ut. Det borde gå, även om det verkar lite luftigt på ett par ställen.
Just nu är det besvärligt, för det ligger flata söndervittrade stenar på hyllan, och de glider förrädiskt under skosulorna och faller ner i djupet med ett sprött, torrt ljud när de studsar mot någon utskjutande del av väggen under honom. Berget är skört här, och när han skrapar med foten för att skyffla bort några lösa stenar, så lossnar en del av hyllan och faller som en mörkgrå skugga alldeles ljudlöst. Han stannar till och andas ut med ett väsande.
Solen lyser på väggen och han känner skjortan klibba mot ryggen under säcken. Han tittar på hyllkanten på andra sidan tomrummet. Den ser betryggande ut. Han kränger av sig säcken och tar en klunk juice och tuggar i sig ett par chokladbitar. Sedan hänger han säcken framtill och vänder ryggen mot bergväggen och kliver snabbt över till andra delen av hyllan.
Faran är uppenbar, och han minns i början när han lärde sig att klättra hur han flera gånger hade blivit rädd och tvekat i liknande lägen, och hur han då hade blivit stående med benen vitt isär på varsin stödpunkt och ingenting emellan. Hans klätterinstruktör hade skällt ut honom och sagt att han var död då, den klassiska fällan för en klättrare – att inte komma vidare, och inte kunna ta sig tillbaka heller. Men han hade lärt sig.
Nu står han med ryggen mot berget och tittar ut över dalen. Molnen och dimmorna är borta och en svag vind drar genom passet. Det finns en stillhet över landskapet, och dalbottnen syns tydligt nu som ett brett, mossgrönt band med vattenblänk här och var, och bäckarna som faller ner längs sidan på fjället mittemot ser orörliga ut, tunna tenntrådar i skuggan, vitsilvriga ibland.
Han fäster säcken på ryggen igen och står med ansiktet mot stenen. Ögonen finner linjer och mönster, och han vet att det bara är i hans huvud. Han håller sina handflator mot den solvarma väggen och står så länge. Han andas lugnt och känner hur händernas puls blir ett med bergets, och så börjar han ta sig vidare upp mot klacken. Den liknar en stor gråsvart puckel mot himlen, och några molnrester högt uppe rör sig förbi den. För ett ögonblick känns det som om det är berget som rör sig, lutar sig bakåt så att han inte längre kan hålla sig kvar utan kommer att falla ut i tomheten. Det är en farlig känsla, nästan som svindel, och trots att han är van måste han vända på huvudet och hitta den lilla gula trasan som hänger i stormlinan på tältet. Då får han tillbaks perspektivet och berget stannar upp, och han kan fortsätta.

Han är mycket högre nu och klättrar snett uppåt höger, bort från den mörkgrå klacken. Den hade varit svår att göra någonting åt även med utrustning, och omöjlig nu. Han hade lutat sig ut för att försöka se den övre glaciärsjön, men han hade bara sett bäcken som forsade neråt i skumvita breda fåror i gruset.
I går hade han gått upp till glaciären. Vädret hade varit mulet och stora molnsjok som såg ut som underliga landskap drog fram över honom, och alldeles innan han kom fram hade det börjat åska. Blixtarna växte som träd mot himlen och han sprang den sista biten upp mot glaciärporten och precis innan han var framme hade han känt hur regnets vassa klor rev nerför hans rygg.
Inne under isen var det ett fantastiskt blått ljus och taket välvde sig ovanför honom som en gigantisk räfflad gom. Han hade vänt sig utåt och sett hur vitgula ådror brann i glaciärsjöarnas blanka och mörkgröna vatten.
Länge hade han stått så och lyssnat på regnet och åskan, och när det blev tyst hade han hört en mörk ton sjunga till, djupt inifrån det svarta svalget bakom sig när den väldiga kroppen rörde sig. Han hade inte vänt sig om, men han hade hört hur någonting andades och väntade långt där inne, och han hade inte vågat gå in, utan han hade lämnat glaciären och följt bäcken en bit, och sedan hade han genat över en av moränåsarna ner till sitt tält.
Det var i går.

Nu är han på väg upp för at se det han inte hade vågat se i går. Att få en sorts svar. Men han vet inte vad frågan är längre, om han någonsin har vetat det. Bara en känsla. En känsla av att något avgörande finns där uppe. Någonting som finns där uppe bara för honom.
Men det är tungt nu. Leden är mycket svårare än den verkade när han såg den i kikaren, och vid ett par luftiga passager hade han fått tvinga undan sin tvekan och rädsla och tagit kliven trots att hans ben började kännas för tunga och hans händer alldeles för mjölksyradarriga.
Han stannar upp och försöker slappna av i axlarna och fylla lungorna med syre i lugna, jämna andetag. Han dricker lite juice och vrider på huvudet och betraktar grannfjällets nordsida på andra sidan dalgången. Mycket snö ligger kvar där, och bergets svärta lyser fram här och var likt stora, förvridna drakar. Långsamt klarnar hjärnan och händerna känns bra igen, och trots att benen fortfarande är lite pirriga så börjar han ta sig uppåt igen.

Det har hunnit bli tidig eftermiddag när han äntligen är uppe. Han sätter sig och andas tungt och tar fram sin påse och äter klättergodis och dricker upp resten av juicen och ser sig omkring. Då upptäcker han att kammen han sitter på fortsätter i en mjuk snötäckt båge mot en svart och taggig topp något hundratal meter längre bort. Han hade glömt den. Han hade sett den på kartan, men han hade glömt den. Han stirrar fientligt på den och den blåser lite likgiltig snörök mot honom och plötsligt, utan att ha fattat något medvetet beslut, reser han sig och börjar gå över kammen.
Till höger, långt långt där nere är dalgångens mossgröna band, och till vänster i skugga glaciärens blåsvarta isfall, och han går som i ilska bland rassten och hårdpackad snö och klänger sig upp för den svarta toppen och han andas fort och grunt.
Och tvärstannar.
Ett hisnande bråddjup framför hans fötter och en iskall uppvind får honom att rygga. Leden är slut. Han känner hur trött han är och han sätter sig ner och ser sig omkring.
Det syns ingenting. Ingenting speciellt eller ovanligt alls.