Recitativ:

Midvinternattens köld är svår
men inte bara munken
(nästan naken)
är vaken.
Än är det långt till värmande vår
och luften i klostret är unken.
Snön lyser vit på taken
och munken fryser om baken.

Midvinternattens köld är svår
och snön lyser vit på taken.
Abbedissan löser sitt långa hår
och hon är alldeles naken.
Abbedissan bor i klostret bredvid
och hon och munken bidar sin tid.

Nunnekören:

Vår abbedissa är blek och skön
och lärd som självaste fan
ständigt försänkt i djupaste bön
vandrar hon runt hela dan

Abbedissan:

Till den skönste av ynglingar står min håg
sedan den dagen jag först honom såg!
Ack, sedan den dagen,
fast helt enligt lagen!,
då vi bytte bröd mot bok,
har jag inte varit riktigt klok!
Du söte lille Jesus på korset där:
du är mig helt enkelt inte längre lika kär!
Mot känslan i mitt kön
hjälper ingen bön,
och lapparna vi smugglar i bok och bröd
kan, förr´n vi anar det, bli vår död.

Munken:

Jag är inte modig
när jag gisslar mig blodig,
men jag måste dölja min längtan,
min blodheta trängtan!
I natt skall det ske!
Och sedan? Den som lever, får se!

Munkkören:

Ora et labora! Ora et labora!
Kopiera och illuminera!
Och vad mera?
Ora et labora! Ora et labora!
Aldrig reflektera,
ora et labora.
Sluta upp med att fundera!
Piska dig lite mera!
Ora et labora! Ora et labora!

Abboten:

Midvintermånen vit som ett ägg:
en hårdfrusen kula av kyla!
I snöhavet utanför klostrets vägg
hör jag vargarna yla.
Brödernas celler är fulla
av tankar på knulla…
De odlar den skäraste ros hos varandra,
men kan jag dem klandra?
För det kan faktiskt hända
att jag vankar
och fryser om min ända
i likadana tankar.

Bonden:

Må Satan steka min själ,
men nu har kon våran frusit ihjäl!
Så nu du, min kona,
får du va min hona
i brist på en levande säl!

Bonkonan:

Jistanes! Jistanes! Det är då för väl
Att Petter i Backen har behållit sin säl!

Bonden:

Va!? Vad säger du kona? Vad var det för ord
som slapp över tändernas stängsel?
Om långt eller kort, det sku leda till mord,
om jag inte sku hamna i fängsel!

Bondkonan:

Jistanes! Jistanes! Jag trodde du visste,
käraste Jon,
och jag visste,
du hade ju kon!

Recitativ:

Midvinternattens köld är svår…
Men nu syns en låga uti abbedissans fönster!
Och en likadan brinner hos munkbrodern vår…
Bildar de månne ett tolkningsbart mönster?
Men… Ve! Ack, o ve!
Det brinner i klostren! Se!
Hur ska det gå
för bröderna små,
och för systrarna, likaså?

Bonden:

Kon? Kon är ju död!
Men vänta, där borta är himmelen röd!

Konan:

Jistanes, jistanes! Det är klostren som brinner!
Ska vi hjälpa dom, tror du vi hinner?

Bonden:

Ha! Det här blir de feta munkarnas död!
Kom ihåg, det var dom som stal vårat bröd!

Konan:

Och våra höns och vårt svin!

Bonden:

Så nu ser vi på med ett flin!

Abbedissan:

Min älskade älskling! Skönaste yngling! Kom i min famn!

Munken:

Här kan vi ej bida! Nu måste vi fly! Än är ej båten i hamn!

Abbedissan:

Vad nu? Din nyckel är där, och här är min! Ytterportarna låsta!
I sanning, båd bröder och systrar är blåsta!
I sanning, nu smälter de trinda brödernas fett!
I sanning, intet nu hjälper systrarnas vett!

Bonden:

Hallå ni där borta! Kom hit! Stanna kvar!
Nej, de springer sin kos. Vilket underligt par!
En man och en kvinna, en bror och en syster,
att ha henne nu mig verkligen lyster!
Ha! Hon faller! Snön är för djup, hon kan inte springa.
Du där! Snart är jag där! Vänta! Jag ska dig betvinga!
Undan, löjliga munk! Jag hugger dig, känn här min klinga!
Ett hugg uti örat
så du intet kan höra´t!

Abbedissan:

Tar du fram din ådriga, hårlösa svans
för att med mig tråda en lustiger dans?
Håll mig då tätt i en vals
med min lilla dolk i din hals!

Konan:

Jistanes, jistanes! Blodet sprutar från Jons hans strupa!
Aldrig mer ska han slå mig och supa!

Abbedissan:

Din lusiga kona! Stopp! Kom inte hit!
Vi vill inte få nånting alls av din skit!
Glöm att du sett oss, om ditt liv är dig kärt,
och din husbondes liv, det var ingenting värt!

Munken:

Men är det så klokt, att hon ska få löpa?
Det vore väl bättre, att i blod henne döpa?

Konan:

Jistanes, jistanes, låt mig få gå!
Jag ska aldrig säga ett ord om er två!

Munken:

Nåväl, din lusiga kona!
Din magra och tandlösa hona!
Jag känner mig ändå förunderligt matt
denna mörka och vilda natt.
Iväg! Försvinn! Gå då, i alla helgons och Kristi namn!
Och nu, min svarta och blodiga ängel! Nu vill jag ha dig, kom i min famn!

Recitativ:

Midvinternattens köld är hård
och sen är nattens timma.
Vargarnas huggtänder blänker.

Brodern blöder i systerns vård,
och ingen vet vad de tänker.
Runt om dem vargarnas månljusa ögon glimma.

Abbotens spöke:

Jag har fått träda fram blott för att säga detta: Nu är det kokta fläsket stekt,
och bröderna har nu, med rätta, med varandras rosor för sista gången lekt.

Nunnornas spökkör:

Intet har vi lärt av denna läxa,
utom att vår abbedissa var en häxa!

Munkarnas spökkör:

Ora et labora! Ora et labora!
Men en av små bröderna våra
blev lockad av skökan i dok!
Han skulle som vi ha odlat sin ros,
då hade hans vett inte flugit sin kos
och allt gått på tok, så på tok!

Abbedissan:

Min älskade älskling! Jag ser att du dör!
Må min röst bli det sista du hör!
I detta skräckfyllda spel, vad var vad?
Vem var den gode, vem var den onde?
Munken, eller en bonde?
Vem var vem, vem var vad?
Hjälp mig, käre lille Jesus! Min furste! Min kung!

Munken:

Hjälp mig! Jag känner det är slut!
Igenom högra örat rinner hjärnan ut!
Täck över mitt anlet! Det skymmer för mina ögon. Jag dog ung!