Jag tar mig an att stanna vid din grav och stänger ut, låser in smärtan samtidigt som jag tillfälligt gömmer nyckeln. Snön har lagt sig som ett täcke över rosorna och det skymtar nu bara svagt rött. Försiktigt med min stickade vante tar jag upp ros för ros och långsamt försvinner det vita. Jag vet inte om jag gör det för att rosorna, något som finns kvar sedan begravningen av dig, ska föra mig närmare. Eller om jag helt enkelt inte vill att rosorna ska förmultna, komma närmare dig. För det kan ju inte jag. Förmultna.