Dialys, vad mer ska jag säga....
Chokladpraliner smakar inte gott längre
Jag ligger blek och grå under landstingets lakan. Vinylhandskar gömmer slangar under kashmir och rensar min själ.
Fönstret står på glänt, gardinen vaggar mjukt. Väggarna är vita, tvn på väggen är trasig. En kvinna i uppsatt hår och gula tänder frågar om jag vill läsa en tidning. Hon räcker fram en hänt extra från år 2001.
Jag säger tack och lägger den på sängbordet.
Det sitter en svart fjäril på min högra skuldra.
Chokladpraliner smakar inte gott längre och det enda som släcker sockersuget är fentanyl som gör mig likgiltig inför livet. Tröttheten finns tatuerad på min bröstkorg och jag vet redan hemligheten för en spåkvinna har redan läst insidan av min hand, men när läkaren kommer och pratar latin då faller jag av hans besked och bläck rinner mellan mina ben.
Det sitter en svart fjäril på min högra skuldra.