jag andas mina andetag
under filten
där i soffan
i eftermiddagens solsken
som strilar in mellan
mina gardiner

andas och blundar
viskar ett namn
tyst men intensivt
tänker på mannen
som bär det namnet
och allt som skett
så snabbt och oväntat

men ändå..
det som hände
hade utvecklats under
en längre period
ögonkast,leenden,
småprat

dans,drinkar,mera prat
som varje gång slutat
på samma sätt
jag gick hem till mitt
och han gick hem till sitt

jag hade helt enkelt
ingen lust
med något mera
mitt hjärta rusade inte
det skenade aldrig vid
åsynen av honom

men mina ben
rusade
sprang,gick,flydde

hela tiden på flykt
från något som jag
inte ville ha
inte av honom
i alla fall..

nu i soffans värme
återupplevde jag så
vissa sekvenser av
helgen som var

redan innan jag gick ut
visste jag att
det var inte omöjligt längre

jag vet inte varför
men på något sätt
känns det som att jag
mentalt hade förlikat mig
med tanken på
honom och mig
tillsammans

det är svårt att
förklara
men tankarna som började
växa i mig
gjorde mig lugn och
harmonisk...

men i ärlighetens namn:
inte var det då
lugnet och harmonin
som gjorde att jag drack
alldeles för mycket
men vinet var sött
och lättdrucket
och mina vänner glada
och surriga..

kvällen fylldes med
allt jag behövde
det kändes som att alla
människor var där för
just min skull

min gamla kärlek som
inte längre var sig lik
eller var det kanske just
nu han för första gången
visade sitt rätta ansikte,
en syn som jag inte gillar
men som brände fast på
mina hornhinnor
(och i hjärtat är jag tacksam över
att se sanningen och veta att
jag slipper det onda,den onda)

min väninnas gamla kärlek
som tröstade mig när jag
inte kunde låta bli att
gråta några tårar
för det som brände
på ögonen och i mitt ännu ej
fullt ut rehabiliterade hjärta

och alla andra statister
i det skådespel som ännu
i eftermiddagens solsken
spelas upp i min inre biograf
de var nog också där för just mig...

huvudrollen i pjäsen
kan ni säkert gissa
vem som hade.....

för att göra en kort
historia lång,
så som jag nästan alltid gör
när jag skriver
eller nu ska jag
försöka göra tvärtom...

han följde mig hem
och gav mig all den kärlek
och värme jag längtat efter
så länge
så underbart...
så underbar...

och nu finner jag
mig själv
i tankar som allt som oftast
återkommer till honom

jag viskar hans namn
och känner solens värme
och kuddens mjukhet
som hans famn

det som gör mig
mest orolig
är att jag börjar känna mig
osäker och svag
en ny blyghet när drygheten
har avtagit...

jag som visste så väl
vad jag inte ville ha

och nu när jag ändå
fick det
så kan jag inte sluta att
fundera på om jag
ändå inte vill ha
lite mera....

vet att jag kan få det
eller!?

hoppas innerligt att han
inte är nöjd och gått vidare nu
när han fått det han ville ha..

det är dessa tankar jag
brottas och boxas med nu
..
när jag man någonsin
få vara riktigt glad...