ännu en gång känner jag hugget i bröstet
besvikelsen och sorgen av att aldrig
riktigt räknas
inte av de som borde bry sig mest i allafall...
känns ibland som att man är utesluten
eller betydelselös
eller...
kanske de har glömt mig bara för att jag inte
skriker efter uppmärksamhet
för att jag varken bråkar eller fjäskar

jag har aldrig varit en sådan som bråkar
eller fjäskar..
har däremot älskat och gett alltför mycket
till de människor som inte haft vettet att ta emot det
eller ej kunnat eller haft viljan att
ge ens en bråkdel tillbaka

vet att det är inte värt att gråta
men mitt hjärta värker så, och det finns ingen bot
det är bara att genomlida och sedan göra så
mycket annat att man förträngt det till slut

jag är ganska skicklig på att förtränga saker
men just nu väller obearbetade minnen fram
sorger och frågor utan svar
och det känns så tungt och kallt

känslan av att inte ha något riktigt värde
kommer
även om jag innerst inne vet att det inte är så
men om man inte kan få det minsta lilla tecken
på kärlek från ens egna föräldrar
vart ska man då finna det?

självklart har jag det jag önskar
mina barn är det viktigaste för mig
och jag har svurit att aldrig låta de ens tveka om
min kärlek,de har fått och ska alltid få allt jag kan
och dessutom vill ge av min kärlek...

jag har underbara vänner som har gett mig mer
än jag någonsin trott varit möjligt
och det gör mig full av tacksamhet

även kärleken från män finns
och jag ser ljust på framtiden..

det är bara det enda svarta molnet
på min himmel som tär på mig
och jag vet att jag kommer aldrig orka
ta itu med det ordentligt
och varför skulle jag...

har inga skyldigheter
bara ett svart hål
i ett annars rött varmt
och pulserande hjärta....