Jag kommer tyngre än innan fram till Île de la Cité, går över Pont neuf och ser ännu en turistbåt med alltför klara blickar.
De stora affärskedjorna glänser fulla av dyra märken och välklippta pudlar.
Jag förstår inte vad som hänt.
Det skulle ju vara
så vackert.

När jag vaknar den sista dagen är min säng alldeles för varm,
men jag kanske ändå
orkar resa mig upp?
Om en dag är Jönköpingssäng, är Winnerbäcksplansch,
är svenska skorpor med sylt och grädde
min verklighet igen.
En dag till kan jag nog kämpa,
bära slitna skor, smutsig jacka.

Men morroncroissangen är kall när jag kommer ner från trappan efter tanketom sömn, ner från en öde våning i ett främmande knarrande hus.
Kanske bakad med någon slags bed- & breakfast-kärlek jag missat att se.
Varmt te finns iallafall, varmt te och en filt att kura under,
en filt att inte gå ifrån, aldrig ut igen.

Minst lika många som vallfärdat in i stan vallfärdar också ut.
Det är någon slags logik jag slår fast när bussutsikten blir tunnare och tunnare och Paris försvinner bakom.
Det är inte bara jag som kom dit och aldrig hittade.
Inte bara jag som undrar hur en resväska kan kännas så lätt efter så lång resa.
Och nej, det är inte bara jag som nog egentligen
helt glömde bort att leta.

Långt senare rullar bussen in i ännu ett land, ännu en gräns.
Innanför finns stickande minnen och billig sprit,
en fallen mur men också tusen som står kvar.
Pojken som sjungit och skrikit och viftat hela sig för uppmärksamhet har nu somnat.
Mamman gäspar, hennes handväska ramlar ner på golvet
och mina ögonlock ramlar också äntligen
helt omkull.

När jag gnuggar ögonen igen slås en älgskylt mot mina näthinnor.
En svensktoppslåt med kärlek och blommor och dans i folkets park piskar den trötta stämningen till oengagerade samtal, artiga skratt.
Jag tänker, att det är nog lättare att gråta på en flygplats.
Jag tänker, världen var nog inte riktigt
min grej iallafall.

Och vänner ska träffas, historier ska berättas, foton ska framkallas och visas.
Frågor ska bli ställda.
Men frågor ska så sällan
bli besvarade.

Min lägenhet har fortfarande kvar någon slags glans ser jag när dörren stängts bakom,
någon slags fräschhet.
Kanske mest för att jag knappt hunnit sova i den nya sängen,
matbordets yta har torkats av
alltför få gånger.
Jag har varit borta så länge men allt är sig likt,
skimrande men ändå så grått.
Jag hade glömt att Sverige är ett stramt land,
att hatten från Nigeria liksom inte passar här.
I smålands skogar måste alla färger bort.

På den slitna gröna cresentcykeln försvinner jag senare till den sista vännen att uppträda för,
min succéartade enmans-show.
Ännu en gång hosta upp alla ord om alla ställen, skratta åt egenheter
och säga \"jo,
dit borde du också åka, det borde du äta, du måste också våga
uppleva litegrann.
Leva i världen och sluta stirra in i låtsashorisonter.\"
Jag har nästan börjat tro på mina ord.
Kanske jag mitt i indisk magdans, på upplyst tokyogata, bland Himalayaberg
också levde litegrann?
Minnet sviker så lätt.
Men när hon avbryter mitt paradnummer med ett
\"Jag älskar Paris,
tänk att du hade sån tur med den trasiga bussmotorn
att utvägen blev dit..\" så faller allt.
Nog för att kalla stenväggar i kyrkor alltid känns sköna
att lägga handflatan emot,
nog för att nya kryddor och nästan-äckliga kombinationer
är högspänning för mig.
Men handen återfår sin värme och kryddorna blir fort neutrala.
Och jag passar inte riktigt in bland främlingar,
människor är för mig en sån underlig art.
När jag ser in i hennes ögon som ber mig berätta om mer entuastiska gester,
fler glitterfyllda fotspår,
så ser jag inte längre hon med korkskruvslockar framför öronen,
inga fler nyfikna naglar.
Tiden har plattat ut även hennes hår.

Kallbad i oktoberkanten har aldrig tillhört mig innan, men nu behövde jag en större bit kyla.
Att få känna värmen komma tillbaka och tro att åtminstone den är på riktigt.
Klä lägenheten med blöta handdukar och ylletröjsklädda gäster, bjuda på mat från Indien, Peru, Egypten.
Bli beundrad en stund.
Sen låter jag päronhalvor med grädde sjunka ner i deras chockade magar, säga \"Oj, jag glömde visst en sak.\"
Ta på mig samma slitna skor, den ännu otvättade jackan, säga \"Hej så länge, vi ses.\"
Och innan dörren går igen lägga till \"Ni kan väl låsa när ni går..\".

Stationen i Jönköping är läskigt liten, normalt skulle jag gömma mig, rädd för eventuella fd vänner och gamla lärare som kan lura på varje bänk, i varje biljettkö.
Men idag får de tänka \"Jaså det blev inget mer av henne\".
För idag ska jag sätta mig på tåget.
Någon har sagt till mig
att Stockholm
är en vacker stad..