Januari.
Jag hade lovat mig själv. När nya terminen började igen skulle jag ta ett beslut. Jag hade bestämt mig för att ingen annan människa ska tala om för mig vad jag klarar av. För att jag inte ska lyssna på dem som inte lyssnar på mig. Att jag är värd att inte slitas sönder i bitar. Och jag tog snabbt beslutet jag var tvungen att ta. Men förvirring ändå. Jag ville fortfarande tro att en skola ska bygga upp människor, inte bryta ner.

Och en av dessa dagar föll skogen omkull. Byn som jag bott i hela livet, huset i vilket jag föddes en oktobernatt för sjutton år sen, allt var förändrat. En råhet som kanske delvis funnits där hela tiden.

Men jag hade en tillflykt iallafall. Lägenhet 17, hus 24. En varm kropp och en lugnande röst. Stundvis då och då fick han mitt blod att pumpa lugnare. Kaoset tedde sig lite mindre och nätterna inte lika långa.

Februari.
Hans jacka var vattenavstötande. Såg underligt ut hur mina tårar bara trillade av. Vi stod på en parallellgata till Storgatan och på väggen bakom var det klotter. Tittade länge på det och tänkte att jag nog skulle minnas varenda detalj. Nästa gång jag vågade gå på den gatan kände jag inte igen det. Vet inte hur länge vi stod där, panna mot panna men med blicken åt olika håll. Det var nog inte så länge trots allt. Och det som kanske var det finaste som jag någonsin haft var nu slut.

Mars.
Ur en hifi-affär på Charing Cross Road i London strömmade musik och min syster började dansa. Det var dag och människor i fart, ingenstans någon annan som vågade göra gatan till sin. Men hon dansade som om ingenting annat spelade nån roll, som om blind för världen. Och jag ville inte riktigt förstå varför det stack till i mig, allt var så vackert ju. Men på väg därifrån beklagade hon att bandets finaste låt inte spelades. Hon började sjunga och knappt två sekunder tog det. Den melodin. Jag sa åt henne alldeles för högt att sluta. Växjö campus, Donnie Darco och en varm hand på min mage. Luften jag andades nära honom fanns fortfarande kvar i mina lungor. Var fortfarande en del av mig.

April.
Under ett mentorsamtal bestämde jag mig tillslut. Jag klädde av mig helt naken. Stod där framför en av de två lärarna och frös och huttrade men vägrade ångra mig. Hans ögon låtsades vara öppna som vanligt, hans mun bar orden han alltid så vackert predikade. Han påstod sig vilja veta. Men nu, när jag bad honom titta på mig, när jag höll gråten tillbaka och försökte få honom att se vad han gjort med mig, då ville han inte längre lyssna. Jag har aldrig innan sett en människa förändras så snabbt. Luften fylldes nu av anklagelser mot mig. Jag har fel. Jag ljuger. Jag är orättvis och kanske är det jag som inte bra nog. Han sa det, rakt till min nakna varelse. Det kanske är jag som inte är bra nog.
Och inte en sekund till skulle jag sen tveka om jag valt rätt. Det hela handlade tillslut om överlevnad. Och jag ville leva.

Maj.
Den tolfte tittade jag på en två rum och kök med mamma. Det självklara var nu upphört. Mamma hör inte alltid till pappa, och pappa inte alltid till mamma. Men att någonting avslutas betyder inte att man önskar att det aldrig hänt.
Och köksinredningen i original från sextiotalet gav mig en stund den där fingertoppskänslan tillbaka. Blodet pulserade i mina ådror och jag hade nästan glömt hur det känns.

På posten kom en dag ett antagningsbesked. En annan skola väntade på mig. Jag kände hopp. Tänkte att allting kan faktiskt inte vara ruttet.

Och på ett studiebesök fick vi gå in i en nybyggd lyxbåt värd miljoner. Det finns människor som köper såna, som har dem som sina. Som har råd att betala underhåll på kanske hundratusen om året och ändå bara använder dem högst några veckor. Jag fick inte ta med min ryggäck in och jag vet inte varför.

Juni.
Dagen kom sen faktiskt. Det gjorde den. Och efteråt när allt var slut gick vi till en restaurang med klassen. Vår mentor följde inte med och han var inte saknad. När den andra läraren började lova att det skulle förändras, att efter sommaren skulle allt bli enklare, då var jag bara lättad. Jag skulle inte vara där för att se hur även dessa löften bröts.

Och mina ögon måste ha glittrat den dagen. Men ändå var jag feg. En pojke som allt gick för fort med, femton minuter var allt vi fick. Och jag tänkte länge sen att det inte borde varit så, att känns det rätt direkt så är det rätt. Att jag hade inte förlorat någonting på att ha vågat.

Hultsfred sen, tusen dagar senare. Det var jag och vännerna från Sandsbro. Hultfreds zoo –dom djuriska. Den blåögda pojken vid Jamobilen och någon som somnade på mina ben. Extas framför The Ark när Bottlenecked barbiturate spelades. Jag lovar, de spelade den bara för mig. Och någon jag inte kände tvingade till sig en kyss. Jag visste inte att något så äckligt, så smutsigt, skulle kunna kallas vid det namnet. Men på The Hives med mitt ex släppte allt. Vi var nästan längst fram och kastades hit och dit, flera meter åt gången. Lost control. Eller inte; det var jag som släppte den.

Sen strandade jag på en gata i Fredrikshavn. Vi var ett gäng svenskar som aldrig träffat varandra innan, och bussen som skulle hämta oss kom inte förrns långt senare. Det enda vi kunde säga var pølse. Men skrattet fanns där och framför oss hade vi en vecka med ord. En av de bästa veckorna i mitt liv. Brönderslev var platsen och suddludd och pølse var ledorden. Vissa saker går inte förklara närmare än så.

Juli.
Gamla norr blev platsen där halva jag befann mig, och Tveta hade en kort tid andra halvan kvar. Sen gick det inte längre. Jag blev stadsbo och satt på cykeln flera timmar om dagen. Gjorde staden till min och vägrade se bakåt.

Augusti.
Det var natt i Linköping när han äntligen ringde efter en av sommarens svåraste dagar. Jag hade överlevt också den här gången och vi mest bara pratade på om annat. Han sa att jag lät glad. En galen katt ville ha all min uppmärksamhet och skrattanfallet kom fort. Han såg igenom mig och hade rätt. Jag hade överlevt och visste, det svåraste var över nu.

Ett annat avslut fanns också att göra. Något att göra upp med, göra min del i. Något att få klart innan allt det nya började. Fem dataskrivna sidor blev resultatet som blev klart den sista natten. På kuvertet skrev jag adressen till en kvinna i gymnasienämnden. Hoppades på upprättelse. Helst av allt ville jag glömma varenda ord, men jag visste att det ändå aldrig skulle gå.

Nästa dag tog jag bussen till min nya skola. Inte en människa jag kände, allting totalt främmande. Men Lars Winnerbäcks Elden spelades på repeat i mitt huvud och någonting i luften var friskare. Det var nu eller aldrig, och jag valde nu.

September.
En dag tog jag cykeln till det gula huset på Nygatan, köpte rättvisemärkt choklad och ställde en försiktig fråga. Mannen bakom disken räckte över sin hand och sa välkommen. Världsmedborgare var ett av de vackraste orden jag visste, och jag ville att det skulle innebära mer än att argt läsa tidningen hemma vid köksbordet dag efter dag.

På cykeln mötte jag en kväll en vän på Storgatan. Det brast. Hon fick veta det som så få vet. Och jag fick veta att hon redan visste. Hon hade förstått, hade märkt det på mig. Det var många tårar när vi sen gick tillsammans genom staden. Vi berättade våra historier och pratade om änglar. Jag minns att jag tänkte att om de finns, änglarna, då går det en jämte mig precis just nu.

Oktober.
En vecka kom helvettet tillbaka. Mitt höstlov spenderades på skolan jag lämnat och hopplösheten växte i mig igen. Återigen träffade jag de två och återigen var jag nästan fast i deras genomträngande klor. Ingenting hade förändrats.

Men den veckan började också nytt. Trapptornet på Nygatan 12, lukten på 10c, plastbrevlådorna på 30 och hunden som alltid skällde på mig på 19b. Allt det här var något som var mitt.

Och sen en dag blev en siffra till en annan. Jag kunde plötsligt kalla mig vuxen och min egen. Men det finaste var hembakt tårta och skymningen och löven på kvällens cykeltur. Det var min dag och jag kunde inte längre avfärdas.

November.
De anonyma pojkarnas höst höll fortfarande på, även om jag mer och mer längtade bort och efter annat. Speciellt många pojkar var det väl egentligen aldrig, men nog många för att vännerna skulle skämta om det. Nog många för att jag skulle känna mig annorlunda. Han som bott i samma skog som jag, som känt mig många år och som jag aldrig tyckte eller tänkte så jättemycket om överhuvudtaget, han förvånade mig också. Tre år är längre än jag någonsin varit kär i någon eller knappt ens intresserad. Tre år är så länge så det finns inte.

Ett sms skickades och vissa skulle kallat mig farlig, ansvarslös eller bara dum. Jag ångrade mig inte och tillslut försvann en hel natt i telefonen med en främling. Dagen efter ville inte ögonen att fokusera på siffrorna i matteboken, men en varm känsla fanns i magen. Tänkte att jag har saker kvar att upptäcka. Alla dessa människor vars tankar jag fortfarande inte snuddat vid.

December.
Jag fick veta hur det känns när en kroppsdel flyttar på sig, hamnar fel i några sekunder, och sen går tillbaka och försöker ge sken av att inget hänt. Känslan av övergivenhet den natten, när chocken lagt sig men jag fortfarande inte vågat ringa någon. Nästa morgon smärta och orörlighet. Jourläkarcentralen skickade mig till vad som blev mitt första besök på akuten. Den dagen var bland de längsta, och hade inte en vän varit med i början och tvättat bort allt allvar, då lovar jag, jag hade skrikit rakt ut.

I Köpenhamn var det fortfarande höst när jag och syster sjöng svenska sånger i Søndermarken, blev bjudna på vin, lekte med kameran och hittade vårt drömhus. Jag tänkte att man borde bli nomad, borde följa hösten och aldrig mer överge den. Jag tänkte att den om något vet hur man gör mig hel.

Det blev halvtid sen och jag saknade innan slutet ens var där. Bilden många fått var skev men inte fel. Scizofren är ordet som använts och jag ser inget negativt i det.

Jag tänkte på Karl-Bertil Johnsson och lät julen obemärkt flyta förbi. Mindes mig och en vän nyåret innan. ”This is the year” var vad vi sa och fortfarande vet jag inte om vi fick rätt eller fel. Det här var året jag lärde mig att leva med hat, men också året jag lärde mig att resa mig upp och gå. Jag vill inte ändra på mycket jag gjort, men det gör ändå ont, jag går vidare utan upprättelse och med ilskan ständigt där. Jag går vidare och vet inte när saker kommer fungera igen, om det som en gång var så viktigt för mig kommer vara förstört för alltid. Jag vet inte mer än att det finns andra platser, andra människor än de jag lämnade bakom mig. Men ändå önskar jag att jag inte hade behövt, att livet ska var en kamp men inte alltid så svår som nu.