Imorgon:
En tid.
En plats.
En flicka som sitter på sängkanten,
med huvudet nerböjt i tårar.
I en värld som efter begynnelsens dag,
vaknade på fel sida.

Idag:
-Nästan perfekt, jag vet att du kan bättre, ansträng dej mer så kommer du lyckas...
Danslärarns ord ekar i hennes huvud, och styr hennes fötter att gå lite fortare.
Hennes näsa har för länge sen frusit till is, och dom kalla andetagen frostskadar hennes stressade lungor på väg till kemiprov första lektionen.

Ni kanske tycker det är konstigt,
att jag genom caféfönstret
kan se in i henne.
Men hennes hud är så tunn, så tunn att endast en blind kan undgå se mörkret som växer i henne.
Vem jag är?
Jag är betraktaren,
publiken,
åskådaren till hennes liv.
För jag har egentligen inget eget liv.
Efter gymnasiet öppnade jag ett fik, där jag nu varje dag tar min första kopp kaffe innan öppningstiden är kommen.
Och när jag druckit fyra klunkar, går hon alltid förbi.
Hon, som är höjdpunkten i min existens.
Dom tjugotre sekunderna jag får följa henne och se vad som hänt i hennes liv, är allt.
Och trots att jag adrig mött hennes blick, känner jag henne bättre än någon.

Sen, när hon försvunnit ur mitt synfält, häller jag ut resten av kaffet i diskhon, sätter mej snett bakom diskmaskinen ute i köket och drar på mej hörlurarna i väntan på tidsvakuum.
Och när Nick Drake sjunger (bara för mej) om Hazey Jane, så tänker jag på henne, för för mej är hennes namn Hazey Jane.
-Hey slow Jane, make sence.
Men det tar henne alltid exakt tjugotre sekunder..
-Slow, slow Jane, cross the fence.
Och hon gör aldrig något för sin egen skull..
-Is it all so confusing?
-Is it hard to belive?
Och tidsvakuum uppstår.

Men imorgon kommer bli annorlunda.
Imorgon kommer jag ta fem klunkar kaffe.
Sex klunkar.
Sju.
Imorgon kommer hon inte gå förbi mitt caféfönster..

Imorgon:
När jag dricker den åttonde klunken, värmer inte kaffet längre, utan sprider en panikartad känsla i min mage.
Och när jag är på väg mot en nionde klunk hejdar jag mej och kastar kraftlöst kaffemuggen mot väggen, men den landar med ett skärande ljud på klinkergolvet närmare mej än väggen.
Och på väg mot dörren kastar jag en blick ut genom fönstret och ser henne springa förbi.
Sekunderna hann jag inte räkna.
För efter åtta klunkar är det försent.

Inget stämmer och jag glömmer Nick Drake och tidsvakuum.
Och när jag två timmar senare sitter vid det vanliga fönstret och är inne på min fjärde espresso, går hon förbi.
Så här sakta har hon aldrig gått innan.
Och hennes förut tomma ögon har nu tömts även på tomhet.
Men ändå kan jag inte se igenom hennes hud, och jag måste få veta..

När jag följt henne på tyst avstånd ett oräknbart antal kvarter går hon in i en trädgård, och in i ett hus.
Jag ser henne genom ett fönster sätta sej på en obäddad säng.
Hon böjer ner huvet och tårar kommer.
Jag går fram till fönstret, knackar, hon lyfter huvet och jag möter hennes blick.
Och när hon öppnar fönstret hör jag Nick Drakes röst som hon fyllt sitt urvuxna flickrum med.
-Do it for you,
sure that you would do the same for me one day.
-So try to be true,
even if it\'s in your hazey way.
Och luften hon andas mot mina läppar, säger att hon aldrig gjort det,
att hon inte vet hur.