Från en dagbok utan namn datum och ställen nämnda.

*

Gräv inte där, där jag nyss grävt ner. Låt det vara, låt det vila. Det växer upp igen när tid är, och värmen åter når marken. Ja, om det nu finns nåt som ska växa upp förstås. Men bara för att vara säker så snälla, gräv inte där. Jag minns inte ens vad jag grävde ner och det var djupt jag grävde. Djupt. så låt det vara, bara låt det vila.

När jag nu talat om det så förstår du kanske att jag inte ens själv vill gräva där. Inte än. Inte för att bara ta reda på vad som finns där. Den sortens nyfikenhet har jag inte, om man nu inte räknar med den lite sugande längtan som en förhindrad vetskap kan skapa. Att göra åtgärder bara för att stilla ogrundad nyfikenhet nä, det tror jag inte är så bra idé. Hur ska man då hantera det som blir, om man grävt upp något som man inte ens kan hantera? Alltså, om man nu inte har ett syfte med grävandet som att få veta vad som orsakat det, så hur ska det finnas ork och vilja att sen ta hand om det som dyker upp där ur marken?

Utan syfte, ingen sann vilja i fortsättningen, tror jag. Inte heller någon ork utan sann vilja. Ingen vilja utan längtan fråmåt, eller utan längtan överhuvud taget. Man bör längtas, även om man inte vet direkt just då efter vad. Känslorna måste få sitt oavsett. Bara en enkel vilja kan man ju besluta sig för, nästan. Jag vill för att.. (och sen stoppa in vad som helst som är gångbart som orsak).

för att..
kanske det är bättre än att inte vilja alls. Bara för att.. (in där som ursäkt kommer då naturligtvis att stilla den nyfikna ådran för att veta, och på så sätt har man en ursäkt att vara utan syfte och sann vilja. "Jag är bara sån. Jag är nyfiken.")

Jag tror det är farligt att vilja, eller låta sig vilja, bara för att komma bort från det man redan har. Ofta är det man redan har då så tråkigt eller obekvämt att vad som helst kan duga för att komma ifrån det.

"Jag vill!" - utan ärlig längtan mot målet är flykten ett faktum. Jo, jag tror så. Oavsett moroten, som man då naturligtvis har fullt giltig och förklarad än hit och än dit. Oavsett. Det som inte sägs något om är vad som är 'piskan'.

Piskan, som kan vara något man knappt inte minns att man haft. Som det man just grävt ner och glömt. Som det som kanske, kanske, kanske.. kan göra allt lite bättre(i längden?) men nej hu, bort bort. Så man slipper det där som man inte gillar sitt läge för, även om man inte ens vet vad det är. Det känns obehagligt, och man anar att man är ställd i ett hörn. Anar att man kommer att bli ifrågasatt om man fortsätter, och om inte av andra så av sig själv - människan är en naturlig sökare av svar och om inte andra har svaren så börjar man söka sina svar själv, och hur ska man då förklara för sig själv att man frivilligt stått kvar i något som ger en obehag? - till slut väljer man alltid den enklaste och säkraste vägen över berget. Piskan kan sitt jobb, och själv löser man inga piskors verkan. Så vida man inte snuddar på martyrskapets tröskel, eller på något sätt kan vinna fördelar med sin obehagliga situation. Grymt är det om piskan är det man väljer därför att det är det enda man är trygg i. Utan säkerhet väljer vi det vi känner igen, oavsett, även om det är grymt, för ensamma överlever vi ej. Så..

gräv gräv gräv och det snabbt!

Även om det vi gräver ner är det mest positiva så gräver vi. I alla fall jag. Jag har grävt ner hundratals fina minnen.

Grävt grävt grävt
och min frusna åker är spettad till durkslagsmönstrad nyplantering ibland. Mitt i vintern! Jag skyller på vad som helst som får ner dom obehagliga frön jag upptäckt. Den diffusa orsaken till obekvämlighet. Frön som hotar sprängas varje vår. Och..
Jag vet att jag gör det och gör det ändå! Med full medvetenhet. Fly gräv fly gräv och spetta om det är tjäle. Spetta och gräv!

Det jag lärt mig på vägen - min åker grodde aldrig - det är att till våren ge fröna hjälp på traven. Jag tar ett och ett och värmer dom med mig själv. Ger dem tid. Tid jag själv har tagit mig, tid som jag är ensam om att styra över. Grotid. Sen..
väntar jag.

Väntar..

Vi är bekvämberoende rutinvaäsen, och jag är övertygad om att vad som helst som gör oss bekväma och trygga med en rutin kan duga som orsak. Bara man bestämt sig, för att vilja välja bort det man har. Alltså behövs ingen vetskap om varför man väljer. Man väljer bort.

Bort bort bort. Snabbt. Effektivt och med öppen stark vilja.

"Jag vill och jag kan!" - det räcker som orsak.

Jag kallar det att fly. Fly från det farliga, och det är ju förståeligt men varför? Varför flyr man alls för någonting? Är det farliga så farligt, eller är det bara att det bekväma är så bekvämt och tillräckligt tryggt att så länge det är tryggare än osäkerheten som det farliga medför, så gör man det giltigt? Därmed klarar vi oss ju från dåligt samvete också, och även klarar vi oss skapligt gentemot bland det värsta av allt känslohot; Misslyckande.

Jämför vi bra saker med dåliga för att vågskålen måste kännas i Ojämvikt? Kan det vara så? Har vi någon upplevelse alls om vi i-n-t-e känner den ojämna viktens skillnader? Alltså..

Målar vi in oss i hörn alldeles frivilligt bara för att få ynnesten att känna livets motsatser och kunna med det få känna känslan att under smarta manövrer även hantera den svåra konsten att

fly fly fly - flykten och överlevnaden med det, är också ett klart bevis på styrka. Eller hur?

"JAG kan vill och gör!" - alltså är jag störst bäst snabbast smartast och i-n-t-e feg. Jag har bara utnyttjat publiken, situationen och min förmåga att anpassa mig efter omständigheterna;

obekvämlighet kontra rutinförfall. Eventuellt t.o.m. skapat av oss själva. Som om vi ber om det.. Ja, kanske!?

Upplever vi ens en total harmoni överhuvud taget någon gång? Kommer inte den som ett resultat av en helhet där ena skålen av Yin väger lika mycket som den andra Yang, i vad där är av kvalité?

Jo, det är bekvämt att tänka så, men hur slipper man då känna sig skyldig till uppvigling av mörka makters godkännande. Om vi nu ska godkänna mörkret som en del av vårt jämviktsbehov? Ska vi förlåta oss våra synder?

Hur blir det då?
Jag VILL, och därför ska jag också förlåtas, och förlåta mig själv. Därmed kan man också i den andan fortsätta bete sig som ett svin vid behov, bara man har varit tillräckligt god emellanåt.
Är det vidare sunt? Att tillverka ett synsätt, bara för att det passar ens framfart och gör en godtagbar som livshanterare, är det?

"Jag kan, därför gör jag! Men jag vill inte!" - Hur vettigt är det? Jo, i situationer där man i t.ex. ett arbetslag är en del av helheten som går mot samma mål, men då får vi hoppas att det målet är ett gott också. Det sorgliga är att ofta står vi i arbetslaget som jag kallar 'Sociala Laget', med samma konstruerade vilja, för att rädda oss från att bli utfryst ur flocken. Hotet utfrysning räcker som obehaglig orsak.

Jag kan fly från enkla saker bara för att dom är för enkla. Jag blir rädd när något är för enkelt. Lika rädd som jag blir när något är för litet, alltså har för liten påverkan på mina val.
Är det prioritering eller är det flykt?

Ibland är det bara att byta ord på företeelserna, så är

allt

godtagbart!

Kanske inte att jag upplever enkelheten som ett reellt hot, men den får mig inte att vilja. Inte heller får den mig att välja med syfte. Inte mer än syftet för valet att inte välja den.
Enkelheten.
En för mig nästan livsfarlig känsla av icke motstånd. Då, när jag inte känner motståndet eller svårigheten, eller problematiken, som ger mig tillräckligt mycket utmaning, ja då försvinner min längtan. Min önskan att delta försvinner, och inte ens minnet av att nyfikenheten som startade allt, finns kvar.

Är jag en bråkmakare för det? Ja, endel tycker så. Även om jag inte ens gör något för att börja, så i och med att jag inte ens reagerar för de små tingen och det som inte får mig engagerad, så upplevs jag som ointresserad. Då blir jag ifrågasatt och måste eller vill ju i vissa fall faktiskt försvara mitt icke-agerande (försöker alltmer att låta bli), men.. Ointresserad är det sista jag är. Jag är bara inte tillräckligt intresserad för att visa.. v-i-s-a mig intresserad.

Det jag känner, och tycker, behöver jag inte visa. Eller hur? Om jag anser att mitt ringa intresse inte har relevant påverkan i en situation, som jag även senare är beredd att fortsätta visa det ringa intresset för, eller i varje fall komma ihåg, då låter jag bli att visa det också. Vem kommer ihåg halvdana saker man knappt engagerat sig i? Nästa gång jag möter den människan vill jag kunna visa att jag minns vad som varit. Ärligt komma ihåg på grund av att situationen har påverkat tillräckligt utan att behöva skriva dagbok för att komma ihåg.

Jag har levt år med anteckningar och dagboksläsning för att övertyga mig. Det har varit mitt bevis för att förstå att det i-n-t-e finns just det slags kom-i-håget. Det kom i håg-et som visar att man har påverkat tillräcklgit för att kommas ihåg. Oavsett när minnet ska pratas om.

*

Jag har två-tre speciella saker jag knappt aldrig minns. Namn och När och ibland Var. Allt beror på just själva engagemanget i vad man är intresserad av.
Inget sagt om

vad
hur
varför

Inget sagt om min oduglighet

som skvallerhörna!

Inget sagt om min situations-svamp-funktion.

Men i mina 'dagböcker' finns inga namn, datum eller ställen nämnda. Vad kallar man en sådan 'Bok'?

*

Tjälen gick djupt förra året, och förlät mig detta år, för det motstånd jag gjorde, för när jag ivrigt lyste med andras lyktor så tänkte jag inte på kraften. Ljuset jag lånade lämnade spår. Men motstånd det kände jag inte.

Tjälen trodde det var mitt hjärtas värme, och lät sig villigt ta tillbaka hoten

om frusna marker.

Så gräv inte där jag nyss grävt ner. Låt det vara, låt det vila. Det var inte min lykta. Det var inte min värme jag lämnade.

Det var vår. I undanfall, i medhåll, i vänliga gester, i många långa stunder av mys

Men motstånd kände jag inte.
Inte heller

ditt intresse

*

Gräv inte där

Gräv inte där

Gräv inte där

*

Väntar

*

det var 2006 och hösten närmade sig
allt lade sig tillrätta

trodde jag

kampen pågår än

*

snart är det vår

*