Jag fäller faktiskt en liten tår
när jag minns söndagsmorgnarna då storasyster och jag
vaknade upp i tältsängarna,
rullade över till skinnsoffan
och utan brådska tittade på morgonens barnprogram.
Med Farmors hemmagjorda, ljumna mjölkchoklad
i famnen,
rostade mackor med smält smör…






… Och jag vet precis var golvet brukade knarra,
i mina drömmar svävar jag genom
den gamla lägenhetens alla rum.
Jag saknar lukten av Rönneholmsvägen,
som fyllde mina lungor på ett sätt
som om jag verkligen andades…






… Just nu när julen nalkas
saknar jag det ljus jag fylldes av
och hyacinterna i fönsterkarmen,
Moraklockan
och bilden av mitt barnajag
iklädd Farmors alla vackra halsband
som såklart hängde
ända ner till mina knän…






… Nu ligger jag här
och saknar de döda
men ändå är jag rädd att döden
ska ta mig i handen och
leda mig bort dit jag
kommer glömma allt jag minns…






Men älskade,
älskade Farfar, vi ska alla
en gång dö som du.
Och trots att ni bara
flyttade några trappor ner
saknar jag ljuset och tryggheten…



…………… Och hyacinterna på fönsterbrädet……………