Du halvsatt i det ensamma rummet. Jag halvligger i samma rum. Du hade Lennons tidigaste sololåtar i lurarna. Jag behöver inte längre lyssna för att veta exakt hur de låter. Ändå minns jag bara hälften - de andra hörde jag aldrig ens. Dina ansiktsdrag var tillräckliga för att fylla ett helt album. Mina iakttagelser ligger numera på sidor över hela världen. Vi lever fortfarande isolerade, om möjligt ännu mer. Jag monterar in spegeln i nya byrån. Du knäppte upp mina ögon. "Oh my love, for the first time in my life, my eyes are wide open". Vi ser molnen dra bort, från varsitt fönster, på skilda sidor av stan.


Det var på den tiden när man skrev i anteckningsböcker, såvitt man inte skrev på maskin. Du använde ett litet vitviolett häfte som aldrig någonsin blev fullt. Jag skaffade stora grönsvarta böcker som tog slut varje månvarv minst. Kanske kom det sig av att jag ideligen rev ut de inledande sidorna...? Ditt första kapitel fick alltid plats, för det var redan färdigt. Samtidigt målade du ofantliga tavlor, skrapade upp sår och målade över. Jag vågade aldrig ta risken att bli fast i en egen målning. Så jag fick en kamera. Det var samtidigt som datorerna gjorde sitt personliga intåg, då anteckningsböckerna började bli utkonkurrerade. Däremot dröjde det ännu flera år före dina ansiktsdrag fortplantade sig från korten till skärmen. Nästan inga änglar var vana vid att skriva med egna ljus. Även du behövde mina speglar för att se dig - de drag som du inte kunde fixa med penslar och pigment. Men det har snarare varit i bokkapitlens värld jag ville skapa de egentliga porträtten.


Nu är det fyrtio år sen Lennon found out från alla illusioner. Det var vad han inbillade sig, för att förmå gå vidare ett decennium till, koncentrera sig, få hålla sin smärta mellan fyra händer, slippa andras salt. Du instämde i att vi bara känner oss själva, hur Gud inte har en aning om vad han talar om. Emellertid tror jag du visst kan förstå hur det är att vara jag. Ja, ibland, naturligtvis inte hela tiden... Försöker vi måste vi någon gång lyckas. Annars är det meningslöst, och det är just vad det inte är. Lennon blev bara fyrtio, fast med sitt hela livsverk uthällt i universum. Du visade dig i alla möjliga ensamma rum. Jag är inte riktigt där ännu. Har aldrig behövt överge en sådan intimt vittförgrenande grupp. Min uppgift är att skapa en, en familj av kött eller papper. Dock drömmer jag hellre om min dotter. Hon är av eter, heter ingenting, och kommer så att förbli en dröm...?