den sitter i fel kropp
jag tänker mer med min snopp

den försöker alltid styra mina tankar
den bara bankar, bankar och bankar

vad den vill ha, går inte ihop med vad jag kan få
den lilla obehöriga avkomman tror att den kan förstå

en orealist, fuckin surrealist
en liten rasist som bara faller för ett visst

beteende, förhållande, rörelse, böjelse
dess förföljelse är en oändlig bedrövelse

den sätter mig i trans, hamnar alltid ur balans
dess taktfulla dans lurar mig att tro på chans

den sätter mig i klister, fäster sig vid hennes ister
den blottar mina brister, utsätter mig för risker

den får mig att förtrollas av en monolog om lycka
och den ska alltid tycka tvärtemot vad hjärnan smyckar

den tillhör någon annan men dom andra nekar ägande
jag lovar att belöna den som klandrar den för hädande

den tror att den är vackrare än skalet som den sitter i
knasig som den är ska den alltid känna sympati

ibland blir den ledsen då jag klär den i kostymer
jag sminkar den och tvingar den att fjädra sig i plymer

ibland minns den när jag greppa' den och klämde bittert
jag vred tills den flämtade och tygla' den på fnittret

ibland vill den lämna mig, den känner sig försummad
den sätts i karantän närhelst den flummar och fördummar

ibland är den dock en vän som råder och förstärker
när någon vill förråda är den där och stillar värken

när jag vill gömma mig så ropar den tills hela kroppen låter
är jag deprimerad hoppar den tills jag hoppas åter

förra året ströva' den tvärsigenom kroppen
hela vägen fanns det märkta ord med bloddroppen

"Min vän, var stark! Du är knoppen till en blomstergård!
Frukta inte! Jag är med dig även om du uselt mår!"

den vet hur man sätter rätta orden, matcha fraser
ibland får den vissa att förnimma inre braser

det gör mig arg när inte hon vill godta dess kärlek
men allteftersom vi blir äldre, känns det bättre