Oförskämt trött dödar jag det ena trappsteget efter det andra på väg upp till dörren. Mitt hus, min familjs hus, har bara fem trappsteg. Ändå känns det som om jag gör en revolution, kastar omkull en vedertagen sanning, eller bryter ned en verklighet för varje steg jag tar. Festen igår kväll urartade på många sätt. Det kan mitt huvud intyga. Var det såhär det egentligen gick till när Isaac Newton bestämde sig för att formulera tyngdlagen? När jag hänger av mig mina ytterkläder känner jag att mitt huvud tryckts ner i bröstkorgen. Jag är nu ett levande bevis på att saker och ting vill ned till marken, till varje pris, och det går upp för mig att det mycket väl kan ha varit så. Att en av upplysningens verkliga rockstjärnor fann sin avgörande inspiration till kanske världshistoriens mest elementära upptäckt i något så världsligt som en baksmälla. Sakta men säkert får jag av mina skor och frälsningen känns inte fullt så långt borta längre, inte som den tidigare gjort. Jag hasar mig vidare från hallen till köket och öppnar slött en av de fyra stekfettbelagda, och därav otäckt klibbiga, skåpsdörrar som döljer husets servis och plockar fram ett glas. Jag fyller det med vatten och min torra strupe jublar när jag så småningom tar en försiktig, första klunk. Också kroppen jublar när den känner det välsignade vattnet rinna ner och ut till alla förgiftade organ. Precis som om den innan varit på randen till undergång.

Efter att ha lyft blicken och lokaliserat ett paket Resorb ställer jag ifrån mig det halvtomma glaset och sträcker mig efter paketet och öppnar det. Men endast för att med besvikna ögon begrunda hur otursamt tomt det är. Halvhjärtat kastar jag det mot papperskorgen som står placerad bara någon halvmeter ifrån mig. Tänker att jag nog klarar av alltsammans ändå, ser paketet studsa ner på golvet, en klockren och urusel miss. För trött för att sucka ger jag mig inte i kast med att böja mig ned och plocka upp det, istället lämnar jag köket och tar sikte på sovrummet och den säng som står placerad i det. På vägen dit ser jag till att passera matbordet. Jag stannar till och ur den läppstiftsröda fruktskålen plockar jag med mig den av de mörkbruna, lätt svarta, bananer som ser ut att ha flest, och störst, gula fläckar. Dom andra låter jag va. När jag fortsätter min ömkliga färd upptäcker jag att dörren till mitt rum står på glänt och mitt sargade sinne trånar nu än mer efter att få falla i sömn. Resan är målet brukar det heta men det stämmer inte tänker jag. I varje fall inte om man reser med livet som insats. När jag nått fram till mitt rum ställer jag ned mitt glas med vatten på nattduksbordet och lägger den falnade bananen intill. Sedan faller jag ner i min säng med all min tyngd och somnar tungt.

Under dagen vaknar orkeslösheten personifierad av att någon skriker i hallen. Mina öron, som sitter på det huvud som nu letat sig upp ur bröstkorgen, registrerar inte vad som skrikits och jag är nära på att somna om när jag tycks höra små fotsteg som ivrigt söker igenom husets alla rum. Dörren till mitt rum öppnas upp och i famnen kastar sig ett hårigt väsen. Mina sinnen sviker mig inte denna gång men det tar ändå någon sekund innan jag förstår att det är min bror som hittat hem. Stella slickar mig i ansiktet och jag förpassas till full medvetenhet. Jag hälsar tillbaka och hon hoppar ner på golvet och springer ut till husse igen. Jag kollar på klockan och inser att det måste ha gått minst fem timmar sedan jag stod upp sist, kanske femton. Det har hunnit bli mörkt ute.

Jag trotsar samtliga naturlagar när jag gör ett försök till att resa mig upp. Jag lyckas inte. Jag gör ett nytt försök men kroppen vill inte, huvudet vill inte. På det tredje ska det väl fan i mig ske tänker jag och jag lyckas emellertid, mot alla odds, sätta mig upp. Huvudet och benen domnar och någon nerv strax bakom vänster öga rycker och bultar febrilt men jag sitter upp. Jag har satt mig upp! Efter att jag återhämtat mig från kraftansträngningen reser jag mig upp och går ut till köket, slår mig ned på en av stolarna intill matbordet och hälsar på min bror. ”Hallå där, är du bakis idag?” hostar han ur sig och småler samtidigt som han ger Stella mat. Jag nickar, småler tillbaka och håller upp handen för att inte bli bländad av kökslampan. Jag misslyckas. ”Det blev ganska hårt igår” klämmer jag ur mig och hör att min röst inte längre är vad den en gång var. Jag låter som Tom Waits med halsfluss och min blotta uppsyn lär påminna om vilket kisande fyllo som helst. ”Ät och drick.” hör jag min bror säga samtidigt som hans ögon ser uppfodrande på mig. Jag fångar tipset och lugnt och metodiskt serverar jag mig själv frukost i eftermiddagsdunklet. Under tiden bestämmer jag mig för att jag aldrig mer ska dricka alkohol. Aldrig mer, det räcker nu. Om och om igen har det i skepnaden av skummande öl och billiga viner levererat mig tron att eufori är något beständigt, endast för att dagen efter göra mig outgrundligt besviken. ”Det är förjävligt” hör jag mig själv säga högt och min bror undrar förstås vad hans yngre upplaga syftar på. ”Nä ingenting” svarar jag samtidigt som jag tvingar i mig de två brödskivor med smör och ost på som jag så kärleksfullt tillrätt.

Efter kosttillskottet förflyttar jag på skakiga ben min gängliga kropp till badrummet. Jag får för mig att jag är i behov av en dusch. Det tar sin lilla tid men till slut finner jag mig själv naken under duschkranen som, just denna gång, håller samma temperatur på vattnet som strilar ur den tills det att jag är klar, vilket jag är för evigt tacksam. Jag lyckas dessutom få fram den där perfekta hettan vilket kräver en hel del erfarenhet. Med andra ord skruvar jag ett och två tredjedelars varv på det röda reglaget och ett halvt på det blå. Där under kranen står jag sedan, på vaga ben i över en halvtimme. Vattnet springer nerför min hud och tar på vägen med sig bakfyllan. Känslan är förlösande och hela situationen är det närmsta jag kommer en religiös upplevelse denna eftermiddag. Det känns som om jag ömsar skinn, byter kropp och fysiskt tillstånd. När jag duschat klart drar jag handen genom mitt nytvättade hår och känner mig bra mycket klarare än innan. Jag mår inte illa längre och röksuget har kommit tillbaka. Jag torkar mig och tar på mig rena kläder och virar en sjal runt halsen, stapplar ut ur badrummet och ut på verandan.

Där tänder jag den där cigaretten jag innan skulle ha spytt av och suger i mig all tjära och allt nikotin med välbehag och någon slags balans infinner sig. När den brunnit ut trycker jag ner fimpen mellan brädorna på verandagolvet och lunkar tillbaka in. Jag hinner precis slå mig ned i vardagsrummet och slå på teven när jag hör hur Martin Elisson sjunger att jag vet hur det är man är hög. Jag tänker att det gör jag inte alls men att jag gillar låten. Senare förstår jag att det är min mobils ringsignal som ljuder och med en irritation endast en bakfylla kan locka fram småspringer jag till mitt rum för att svara. Det är Johan som undrar hur jag mår. Jag svarar att jag under omständigheterna mår väl och han skrattar och förklarar att det gör han också. Vi pratar igenom gårdagen och beklagar oss båda över vilket helvete vi haft för att få rätsida på oss själva. Han frågar också om jag ska med till Calle ikväll och jag svarar att självklart ska jag det. Vi ströpratar i några minuter till och sedan avslutar Johan samtalet, ”Då ses vi runt åtta hemma hos Calle då, jag tror att vi blir ett ganska stort gäng.”

Ingen idé att transportera sig tillbaka till vardagsrummet tänker jag och sätter mig ned på min säng. Några timmar senare öppnar jag kvällens första öl, dricker den med välbehag och möter sedan dimman med nya förhoppnignar.