Jag rann onykter på stolthet och rädslor,
försvunnen i en natt utan värdighet.
Jag gick bort mig i dimman än en gång,
en gång värre än alla gånger förut.
Jag sköt kallblodigt sönder en dröm,
och föll stuprakt ned i alkoholstinn sömn.

För att en tidsrymd senare vakna,
till ett gryningsljus fyllt av ånger.

Till en dag där allt är försent.