Den fanns där hela tiden. Varje dag, varannan minut. Jag hade bara gömt den. Hällt ned den i ett hål och täckt över med stenar. Det var bara en fråga om tid. När julhelgen så tog slut och bara tystnaden blev kvar. När var och en hade åkt hem på sladdriga vägar, till sina vanliga liv. Var och en åt sitt håll. Då steg den upp mot ytan igen, trängde bort förnekelsen och rann över, fullständigt. Precis som om den ville hämnas sin frånvaro, så dränkte den mig.

Saknaden

av dig.