Mitt värsta mardrömsscenario är att jag vaknar upp en morgon och upptäcker att det står en kärring i spegeln. Nej, missförstå mig inte nu. Detta har inget med ålder att göra. Utan om kärlek till livet. Eller brist på sådan om man så vill. Det finns nämligen kärringar i alla åldrar, kön och samhällsgrupper. Och de gör allt för att livet ska bli så oangenämt som möjligt för dem själva och alla runtomkring.

Mardrömmen är att bli en sån där riktigt bitter, arg och nihilistisk kärring som aldrig viker undan i rulltrappan eller hjälper till med barnvagnar. Någon som trycker ner de nya, unga på jobbet och som trackar sonens flickvän. En som bär på lika många klagosånger som hela Gamla Testamentet och Grannfejden tillsammans. Beror det på det trista jobbet med usel lön som man hade i trettio år? Eller för att gubben spanar på tonårsflickor? Kanske beror det på luddet i torktumlaren? För lite kaffe?

Nej, det är omöjligt att utröna orsakerna till kärringmysteriet. Logiken är helt ur fas på denna punkt. För det finns en hel del i livet att glädja sig åt. Det är bara att gå ut och se sig omkring. Men om man har oturen att förvandlas till kärring missar man allt detta fina. Märkligt är också att de som haft flest motgångar i livet tycks sakna kärringpotential. De går omkring och är öppna och nyfikna.

Om man nu är besviken så är kärringmetoden ingen hållbar strategi. Vi vet alla att det inte finns en rewindknapp på livet. Men så länge man lever så finns det hopp. Hopp att medverka till en bra tillvaro som innehåller medglädje och förändring – om man så vill. Nej, jag vill aldrig bli en kärring.