Den där runda magen,
som burit de människor
jag älskar över allt annat
i denna värld.

Håret med självfallet
som formar mjuka lockar
kring mina ansiktsdrag.

Fötterna som trampat
jag kan inte räkna
hur många steg nu
för mig och för andra.

Händerna, inte minst,
som burit, format, skapat
smekt, torkat bort tårar,
planterat blommor,
sått fröer, skrivit,
arbetat,
matat...
både små barn och
gamla döende.

Ögonen som fällt tårar,
både i glädje och sorg.

Munnen med alla orden
som kommit ur den,
både de ibland klumpiga
och de ibland vackra.
Som kysst och pussat
så många och så äkta.

Hjärtat, sist men inte minst,
blödande, sårat, bultande,
levande, älskande
som aldrig förr.

Jag älskar dig...

Min levande, något slitna, men underbara kropp.