Utanför det spruckna landskapets yttersta skiljelinje, där geografin sänker sig i havet en sista gång för att långt senare dyka upp på nytt bland människor som hatar och älskar bland främmande dofter och ljud.

Här, på en ö utanför det spruckna landskapets ytspänning, bor jag i liten stuga med utsikt över det okända. Här existerar ensamheten och här är mörkret slukande.

Samvetet tickar sakta in i stillheten, och nuets horisont kretsar omkring mig.

Jag ser mig själv i varje sekund av tid när tanken tränger genom den tunna grå hinnan för att omfamnas av sin syskonsjäl på andra sidan i ett drömspel. Min egen själ är genomskinlig med livet upphängt inuti. Illgärningarna är skarpa och ångesten doftar svavel, kärleken blir tydlig i dess motpol.

Skymningen omfamnar längtan i en flyktig dröm om det vackra oändliga.