Du mal.

Jag bryter sten.

Jag mal bäst när jag mal det som för stunden är i behov
av att bli malt. Oavsett vad som det malda ska vara till. Oavsett om det malda är fint eller grovt. Oavsett om behovet är mitt eller ditt.

Du förser mig.

Jag mal.

Du får panik.

Jag tar en rök.

Jag är inte jag så länge jag inte tänker jag. Jag tänker istället du varje gång jag skriver jag. Jag har lättare då att förstå det du inte förstår. Förstår du, om jag när jag tänker du när jag skriver jag också i nästa tur tänker jag när jag skriver du? Du får det så mycket enklare då, i det svåra att tänka om. Det kallas helhet i bakvändhet.

Du mal.

Jag jagar skuggor.

Du har inte så svårt att omformulera mina meningar om du bara klarar av att förutom att tänka omvänt också klarar av att skriva rättvänt medan jag tänker. det kallas för simultanförmåga innan något ens är gjort.

Jag mal.

Du tänker.

Jag tar en rök.

Jag skriver.

Du jagar skuggor.

Jag mal dom också.

Det jag sen måste göra är bara en konstruktion av själva resultatet av tänket, och därmed ingen egen idé. Alltså en efterföljande påföljd av simultanförmågans uppkomna resultat.

Jag mal.

Du får panik.

Jag skriver.

Du leker med katten.

Lam är du först när du fastnat. Du är bara flygfärdig när vingarna vuxit ut. Du är ej ännu

mal.

Det krävs en eld men jag bröt sten. För brödet.

Jag mal.

Alltså flyger jag. Mellan dina himlar.

Du tar en rök.

*