din outsläckliga låga
kollapsade i sin egen ansiktslösa mask

utblicken
från tårar med tiotusen facetter 
är din börda men också ett nytt fotfäste

runt omkring oss
löses halvvissna lupiner upp med minnen
vilka sveper in ett foster i kapsejsade tecken  

vi står på en sten
vars långsamma utandning 
bildar en skugga under ett fossil

det blottlägger ett vibrerande kärl
som binder de levande vid de dödas drömmar


jag vet inte längre vem som tröstar vem
men vi måste var och en finna vår egen läkedom