Tornet välkomnar mig. Salen som uppenbarar sig, klädd kallt i sten, färgar omgivningen grå. Jag ber någon, vem som helst, att hjälpa mig. Men endast rummets knarrande beståndsdelar svarar mina böner. Det jag snart ska finna är trånga trappor och ändlösa korridorer. Dörrar till rum utan vare sig början eller slut.

Ingen mat finner jag. Ingenting att dricka hittar jag. Som ett ensamt, litet barn skyller jag ifrån mig på enkla, simpla ursäkter till varför jag är där jag är. Att Tornet är den som gjort fel när den accepterade mig som elev. Det är kring andras beslut jag tillfallits denna domedag jag nu bär på mina axlar. Jag vill inte tänka att det är mitt fel.

Det finns ingen väg ut. Dörrarna som inte går att öppna viskar onekligen mitt namn bakom dess trasiga lås. Jag förstår att jag är inlåst, att vägen jag går inte leder mig till dit jag vill. Att ingen dörr mig åtkommandes kan öppnas med enbart min vilja.

I förtvivlan skriker jag på hjälp framför det jag antar vara utgången. I tystnad andas jag medan jag långsamt vissnar mot tornets kalla yta. Medan galenskapen tar mig ser jag upp mot de mörka väggarna vars golv framför lyses upp av en främmande dag utanför. Rummets tysta andar andas ut sorgsna historier om vemod och försjunken längtan.

Jag inser att historien enbart kan fortsätta efter att domen tagit mig. Det liv som kommer efteråt kommer att lära sig av det som finns kvar av mig.