Ibland känner jag att det är en miljon kilometer kvar, och jag har varken bensin eller bil. Inte heller har jag en trevlig liten cykel som kan underlätta för mina leder. Det är jag, mina fötter, och färden framför mig. Gud så sjukt less jag kan bli på allt emellanåt, men vad fan ska man göra? Jag kan ge upp här och nu och dö för att aldrig mera behöva bekymra mig. Det är ett föremånligt alternativ, ingen tvekan, men vad säger jag då till dem som faktiskt trott på mig?


Har du en miljon kilometer att gå, för all del, vänd om och sitt där och sura. Men ingen kommer att tvinga dig upp på bena. Ingen gud, ingen ängel, ingen demon, vänner eller fiender. Ingen kommer att göra det! Tappade jag livsgnistan så kanske jag återfinner den på vägen, men om jag inte någonsin tar och går, hur ska jag veta? Kanske är det bara bättre att hålla käften stängd, knipa igen, stänga av sina känslor, sluta tycka synd om sig själv och faktiskt bara resa sig upp och göra det.


Har du en miljon kilometer att gå så har man fan gott om tid att tänka på sina besvär under tiden man faktiskt gör det!