Jag vaknade ur min dröm. Jag fann mig själv sittandes på mina knän, stirrandes in i den ändlösa dimman som utgjorde min värld. En skepnad, klädd i mörker, upprepade sina ord till mig; "res dig upp".

Det var en varm röst. Den var spröd, genomskinlig, svag... men med en värmande efterklang. Mannen tycktes rädd men jag kände att han ville mig väl. Inga andra fanns i närheten. Jag greppade ett hårt tag om mitt bröst och frågade skepnaden vart jag var. Mannen trängde sig fram till mig och viskade "res dig upp".

Jag hade vandrat många mil. Jag hade inte sovit eller ätit på jag vet inte hur länge. Min kropp var tanig och svag, min andedräkt tung och torr, min själ sorgsen och vek.

Hade jag inte gått för långt med mig själv? Människor har jag träffat. Det jag sett hos dem sårat mig. Dimman omkring mig var en skenbild utav min förlorade verklighet. En man ville att jag skulle resa mig upp. En man hade kommit för att bemöta det mina kära inte förmår. Han sade att jag skulle resa mig, och därför var han här.

Historien måste få en chans att börja om. Det jag ser kan inte vara min verklighet. Mannen hade rätt. Jag måste ta mod till mig och resa mig. Så jag gjorde det. Mina ömma knän kunde knappt bära mig, men där stod jag, i ögonen för en okänd människa.

Har jag inte mig själv nu, vem annars kommer att bära mig? Jag svalde hårt och började långsamt ta tysta steg fram. Mörkret vek sig undan och ju fler kliv jag lyckades ta desto mer upplöstes dimman för mina ögon.