Om jag vore ett barn, sådär liten så att jag orkade bära på mig själv.
Hålla mig själv i handen när jag går över stora vägen.

Om jag kunde hålla runt mammas ben när jag blir rädd sådär som
riktigt små barn gör eftersom de inte når upp för att mamma är så
lång.

Om jag kunde se upp till mig själv och tycka att jag är modig, duktig
och fin på alla sätt.
Om jag kunde ta hand om mig själv när jag känner mig svag och trött.
Om jag kunde se att jag faktiskt ÄR stark som orkar finnas.

Då skulle jag bli lycklig igen, och le mot världen med små,
små nyfikna rådjursögon,
som jag gjorde på riktigt när jag var liten, och fick lov att vara det
Ja liten alltså.