Jag har skrivit om henne förr om när ”det” hände om att ses för första gången ”på riktigt” fast de kändes som om vi kände varann. Intensivt kommunicerande hade gjort de.
Svart jacka, svarta byxor, var din klädsel, sa du, och på stationen…
Jag ser en svartklädd människa, en tjock kärring, inte alls som dina foton, fasen har jag blitt lurad, tänkte jag. Lurad på en helt annan människa, har inget emot tjocka människor men när man sett annat? När man förväntat, annat så undrar man. Hmmm jag tar telefonen och ringer, du svarar, men ”inte hon” suck, lättnad…
-Jag är utanför pressbyrån, säger du ok
Jag åker dit, ser en annan, svartklädd, som en syster till den första, hjärtat åker åter upp…

SEN kommer hon gående, runt ett hörn på pressbyrån…. Den eftermiddagen och dan efter glömmer jag aldrig… flåsande frågar jag om…. Ja just de men iddes nästan inte vänta in svaret…