Det tar ett tag innan jag kan vänja mig vid ljuset. Det måste vara en fin dag. jag ser mig om. Rädslan kommer som en knuff. Var är jag? jag känner inte igen sängen jag ligger i rummet jag är i eller omgivningen utanför fönstret. Var är jag? Jag försöker dra till minnes vad jag gjorde igår kväll. Kanske var jag bara hos någon kompis jag inte kände så bra och aldrig varit hemma hos. Kvällen flimrade förbi mina ögon som en film. Jag skrattade mycket, drack mycket. Jag dansade också mycket. Sen kommer jag till minnes av killen som kollat på mig. Jag kunde inte tyda blicken han gav mig, inte avsmak, inte flirtigt. Bara tittade. Så snygg som han var så lät jag honom. Andra killar hade jag gett på käften. Resten av kvällen hade han bara suttit där och kollat på mig, det gjorde mig generad. Hans isblå ögon sken upp av ljuset som stod på bordet, det svarta håret blev blankt och de mörka ögonfransarna blev oändliga. Jag ville ha honom. Mer än det kommer jag inte ihåg. Kanske var jag hemma hos honom. Det gjorde mig lugn för en stund. Sen kom jag på att jag inte kände killen, mannen? pojken?. Mitt tänkande avbryts av ett ljud som kommer utanför dörren. Jag tittar ner på min kropp för att se så jag har någonting på mig. Det har jag och det förvånar mig. Hur fick jag på mig det? eller tog jag aldrig av mig det kanske? Människan utanför rör sig tyst och drar ner handtaget försiktigt. Mycket riktigt stirrar jag in i ett par underbara blåa ögon. Han stirrar in i mina bruna.


”Hej” säger han generat. ”Hej” varar jag lite besvärat. ”Jag trodde du fortfarande sov” han verkar vara besvärad över det faktum att jag inte sov. ”Jag vaknade nyss” säger jag. Han sätter sig på sängens utkant. Så långt ifrån mig som möjligt verkar det som, nästan som om han är rädd att skrämma mig. Jag måste ha gjort något genant annars hade han inte betet sig som han gjorde. ”Förlåt men jag kommer inte ihåg något av det som hände igår” säger jag och försöker låta så ynklig som möjligt. Antagligen lyckas jag för hans ansikte mjuknar. ”Jag misstänkte det Hanna” säger han och småler. Det besvärar mig att han använder mitt namn när jag inte kommer ihåg honoms. ”Du följde med mig igår kväll, vi hade inte sex. Du han somna innan det blev aktuellt” Han ler fortfarande och det får hans vackert bleka hud att bilda små runkor vid ögonen. Gulligt. ”Hur gammal är du?” undrar jag. Efter min sjuttonde födelsedag var jag noga med att inte träffa småungar. ”Gammal nog” säger han mystiskt. Det får räcka som svar. ”Jaha men jag måste gå hem. Mina föräldrar undrar nog var jag är” Det där var en lögn. Mamma och pappa var i sommarstugan och skulle vara det resten av sommaren. I början av sommaren hade de ringt för att se så att jag var okej men efter en stund hade de slutat bry sig. Jag sa bara så till honom för att han fick mig att känna mig illa till mods. Jag börjar rafsa ihop mina skor och jackan för att sen snabbt som fan skynda mig ut ur hans lägenhet. Han studerar mig från sängen. ”Nej” säger han plötsligt. ”Du ska stanna här, här med mig”. Han ler inte längre utan ser allvarlig ut. Jag stirrar bara chockat in i hans blåa ögon som nu längre inte är så charmerande. ”Vadå, vad menar du” rösten skälver till och hjärtat dunkar så hört att jag är övertygad om att han kan höra det. ”Du ska stanna här med mig. Vi ska bo här tillsammans, jag älskar dig” Jag börjar få tårar i ögonen, vad har jag satt mig i nu?. Antagligen skämtar han bara, dumt av mig att börja gråta då. Jag testar att ta ett steg mot dörren. Han ställer sig sig kvickt upp och blockerar den. Han tar upp handen mot sitt ansikte för att stryka undan några svarta hårslingor som hamnat framför ögonen. ”Men” säger jag. mina ögon nuddar vid fönstret och jag kastar mig mot det. Desperat försöker jag slita upp det med alla mina krafter med det dumma fönstret vägrar röra sig. Jag stirrar på honom med röda skräckslagna ögon. Han tittar lugnt tillbaka och det ända jag vill göra är att sudda ut det fåniga leendet. Mina tankar om skämt är som bortblåsta och jag förstår alvaret i det. ”Vad vill du” frågar jag med skakig röst. Det tar ett tag innan han svarar. ”Jag vill ha dig, inget annat. Så enkelt är det, jag vill ha dig. Du ska bli min” Jag tittar på honom i chock. Händer detta på riktigt? ”Ska du döda mig” undrar jag, jag skäms över frågan även om jag inte borde. Han skrattar till men blir snabbt allvarlig ” Jag ska inte skada dig, det lovar jag. Jag har ju sagt att jag älskar dig. Jag kommer inte röra dig om du inte ber om det” Jag ser beslutsamheten i hans ögon. Litar jag på dessa ögon? Mitt inre ber mig att dra där ifrån, döda honom eller vad som helst. Men mitt yttre säger stanna hos honom, lev farligt, älska utan gränser. Jag tittar än en gång in i hans ögon. Jag ser än en gång beslutsamheten i hans ögon han stirrar in i mina och ser beslutsamheten i mina. Jag lägger skorna och jackan jag klamrat mig desperat fast i. Jag kravlar upp i sängen och gräver ner i den. Jag hör steg och sedan lägger han sig brevid mig. Han tvekar en stund innan han lägger armen runt mig. Jag låter det vara där.