Bad, hon bad.
Vädjade.
”Snälla, snälla”
Knäppta händer, sittandes vid mina fötter.
”Snälla, snälla”
Död blick jag ger henne.
Blick med inget mål.
Vädjar, gnäller.
Med avsmak ser jag henne.
”Låt mig rädda dig, snälla, snälla”
”Mitt barn”
Är jag ett barn nu?
När blev jag ett barn?
Handlingarna och ansvaret jag får får ta ska inget barn ta.
Jag är inget barn.
Inte längre.
Mamma tittar upp med tårfyllda ögon.
”Låt mig rädda dig”
Kan inte säga lugnande ord.
Det blir hopplösa ord.
Ord jag vet inte kommer funka.
Ord jag vet inte kommer ha handling.
”Rädda dig själv först”