Det var en gång en farbror som tyckte väldigt mycket om sina barn. Att han även fått barnbarn förringade inte alls detta fenomen. Så föll det sig så att barnbarnet var rent otroligt näpet. Hans egna barn passade inte riktigt in på den beskrivningen längre. Visst, det räckte långt att helt enkelt kunna glädja sig åt att barnbarnet bar alla tecken på att vara friskt och sunt på alla sätt. Man måste ju göra något åt saken också.

Han och hans fru gav naturligtvis presenter till det lilla barnet, och den lilles föräldrar var taktfulla nog att på intet sätt beklaga sig över vare sig färg eller storlek. Det gladde farbrorn väldigt mycket. Och om det vore så att något inte var riktigt bra, så visar de upp en enastående skådespelartalang, och det är ju bra att ha på livets långa resa.

Men på något sätt räckte inte detta. Farbrorn ville mera. Så kom han på att han ju faktiskt läst sagor för sina egna barn, på den tiden, medan de var näpna. Barnen lyssnade noga och somnade sött. Dessförinnan var det lugn och harmoni i sagorummet, och det enda som hördes, utöver sagorna, var slamret i diskbaljan, nere i köket, som han på detta sätt mycket effektivt kunde undvika all befattning med. Harmonin hade varit total.

Så gick tiden som den brukar göra, och en vacker dag återkom ett av barnen hem från skolan efter sin första dag efter sitt första sommarlov. Han var ledsen. Fröken hade frågat hur barnen hade haft det under lovet och bland annat frågade hon om någon hade läst sagan om Tomtebobarnen. Eller Hans och Greta. Eller Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. Så viftade barnen i klassen så ivrigt med händerna, för de ville berätta vad just dessa sagor handlade om. Det berättades och det berättades, och de andra barnen fyllde i när något saknades.

Ute sken solen och alla var glada att åter träffas efter sommaren. Utom vårt lilla barn. För när fröken frågade honom varför han var så tyst, så sa han att han inte kände igen någonting av allt trevligt, ja hemskt också, som de andra kamraterna hade talat om. Han kände sig så ensam. Jamen, du sa ju att din pappa hade läst mängder av sagor för dig och dina syskon. Minns du inget alls av detta, sa fröken och blev lite orolig för gossens minne.

Jovisst, men dessa sagor handlade om Hjalmar och Gertrud. Jaha, sa fröken. Var det två små syskon, måntro. Nej, det var två gamla människor som bodde i ett fint hus på landet. Jaha,sa fröken, och kliade sig i huvudet. Vem har skrivit den sagan, eller var det en hel bok? Nu blev det alldeles tyst i klassen, och till sist kröp det fram: Ingen. Han kunde inte påminna sig att han hade sett boken. Dessa sagor fanns kanske inte, tänkte fröken. Då blev fröken lite barsk och frågade om vår lille son hade svårt att hålla sig till sanningen. Fanns sagan om Hjalmar och Gertrud, eller fanns den inte?

Så började vår son att berätta ett utdrag ur en av sagorna, men blev inte helt vänligt avbruten. Finns sagorna, eller finns de inte. Då brast vår lille son ut i gråt, och blev tröstad av fröken, som sa att det var bra med fantasi, men ännu bättre om man lärde sig att tala sanning. Så frågade fröken mycket vänligt hur sagostunderna i hans föräldrahem var i övrigt. Hon fick då veta att vår lille skolpojke hade haft sina syskon omkring sig och att pappa hade läst sagan, och när någon somnat, så sänkte han rösten lite till, och ännu lite till, tills alla hade somnat. Sedan antog skolgossen att pappa fortsatte att läsa för sig själv, men det kunde han inte säkert veta. Fröken sa då, mycket vänligt, att det var ett intressant samtal, och hon skulle fördjupa sig i sagan om Hjalmar och Gertrud. Så sa ett annat barn i klassen att en saga om två gamla människor inte kunde vara en saga. Sagor har barn! Fröken fann då för gott att övergå till ett annat samtalsämne än sagor, och vår lille pojke hade snart torkat tårarna. Så detta var väl inte så mycket att berätta för mamma och pappa när han kom hem från skolan den dagen.

Men nästa dag. Den dagen sa fröken att hon hade blivit dragen vid näsan! Lögn alltihop. I stadens samtliga bokhandlare hade man slagit och slagit i alla pärmar och kataloger som de olika förlagen hade givit ut, och ingenstans fanns ett ord om någon Hjalmar och Gertrud. De tyckte för övrigt att det var mycket konstigt att två gamla människor kunde vara huvudpersoner i en saga. De bara ruskade på huvudet.  Så fröken kände att hon hade förlorat väldigt mycket tid på osanna påhitt, och spände ögonen i vår lille son. Han blev kritvit i ansiktet och sa: Var det möjligen en utländsk saga?

Utländsk? På svenska? Sa fröken undrande. Är det möjligt. Hade hon missat den möjligheten? Nej nu anställde hon förhör. Du måste ju ha sett boken! Vilken färg hade den? Hur tjock var den. Eller satt möjligen din pappa och läste på utländska och översatte direkt? Vår son hade inga svar, men som alltid, olika idéer om hur det skulle kunna ha varit.

Efter den här dagen var et ett ledset barn som kom från skolan. Han skulle börja i lekis igen. Mycket roligare. Nu var måttet rågat. Han bad sina föräldrar att avbeställa skolan. Det var inget roligt. Den lille gossen, som för övrigt hade haft Tant Karin, precis som pappa, på lekis, var helt bestämd. Från och med i morgon går han till lekis.

Gossens mamma och pappa blev nu mycket bekymrade och ringde upp fröken och frågade om det hade hänt något särskilt i skolan den här dagen. Fröken svarade mycket vänligt att hon hade lagt åtskilliga timmar på att springa in och ut i alla tänkbara affärer, där man skulle kunna tänka sig att sagoboken om Hjalmar och Gertrud skulle kunna köpas.

Då svarade farbrorn att sagan om Hjalmar och Gertrud visst finns, men bara i hans huvud. Fröken blev nu alldeles förtvivlad och bad farbrorn att hälsa den lille gossen och be honom så hemskt mycket om ursäkt. Hon hade inte tänkt på den möjligheten, att farbrorn hade dessa sagor i huvudet. Så frågade hon om han möjligen skulle kunna skriva ner dessa sagor. De verkar ju så händelserika. Efter mycket pratande om hur besvärligt det är med skrivmaskiner och karbonpapper, så sade farbrorn att han skulle göra det, någon gång, när han hann med.

Och det har han nu gjort lagom till han hade fått ett barnbarn. Tänk om han får sitta och läsa sagor för sitt barnbarn! Men händelseförloppen. Ja, hur det var med dessa. Det är en helt annan saga.

Nu var det emellertid så att farbrorn kom på att den här sagan ju kunde skickas till barnbarnet via nätet, i hopp om att det lilla barnbarnets föräldrar skulle bedöma om och när sagan skulle kunna bedömas lämplig att läsa för den lille. Och givetvis om den uppfyllde nutida krav på hur en modern, pedagogiskt och i övrigt samhällsanpassad saga ska se ut.

Det faktum att alla Elsa Beskows sagor alltjämt återfinns i stadens boklådor, till sagolika priser, kunde ju inte säkert betraktas som ett säkert tecken på lämpligheten. Föräldrar till små nyfödda spädbarn kan mycket väl ha upprättat kriterier som ser helt annorlunda ut. Detta bekymrade farbrorn. Hur skulle ha få reda på detta? Jo se då kom han på ytterligare en idé. Han diskuterar saken med ett annat av sina barn, sedan han skickat sin första saga till denne via nätet.

Nu förhöll det sig emellertid så att denna medelålders gentleman, som således mottagit sagan, gärna önskade att hans åldrande fader (har inget med högtalarjustering att göra) skulle läsa den högt i telefon. Då dessa båda män just hade diskuterat världsekonomin, insåg de att telefonen var ett dyrbart sagorum. Den yngre av de båda skulle konferera med sina syskon om ett lämpligt tillfälle att öppna sagorummet Grupp-Skype för att på detta geniala sätt återskapa gamla minnen.

Den gamla farbrorn gladde sig i sitt stilla sinne åt vilken enastående generalrepetition detta skulle kunna bli. Han tänkte sig ett Video-Grupp-Sagorum på Skype.

Världen är fantastisk, tänkte han. Den gamla cirkeln kan slutas igen. Lagom tills den önskade skaran av barnbarn vuxit så de förstår sagor, har säkert Skype hittat på ett sätt att klappa de små på huvudet också, och pussa dem god natt, allteftersom de somnar.