Du är galen.

- Vad är det du säger? Hon rullar runt ett varv över sängen och för sitt ben över hans rygg.

- Du är galen. Mannen ler trött och rufsar runt hennes blonda hår.

Det är klart att jag är galen, tänker hon och rättar till den röda skjorta hon letat fram ur hans garderob. Cigaretten tar hon ur paketet på nattduksbordet
och tänder den i det öppna fönstret.

- Du gör mig galen, ler hon med blicken på världen utanför.

Bortom alla smutsgrå höghus ser hon horisonten. Den hon alltid velat korsa, i hopp om att saker skulle bli bättre där. Det var vad hon drömt om som liten. Inte att vara känd eller att ha mycket pengar, utan bara att få komma ifrån den plats hon levde på.

Och han gör henne inte galen överhuvudtaget. Mannen med det vilda mörka håret som ligger utslagen på sin säng är vacker, charmig. Och mycket annat, men han har inte den minsta påverkan på henne. För det här är inte ett kärleksmöte, inget förhållande byggt på en förälskelse. Ingenting som berör henne.

Inte mer än att hon får tillfällig trygghet och närkontakt så att hon inte får sådan fruktansvärd ångest. Vilket inte är så illa som det låter, vill hon intala sig. Han får ju ut något av det också. De vet båda två att det inte är någonting mer än så, brukade hon tänka. Att en människas inre inte är helt logiskt och att man inte kan styra det vägrar hon ta till sig.

"Skulle du kunna ha sex med någon du inte har känslor för? Jag menar, jag tror inte att jag skulle kunna ha det".

En annan man, en annan natt. Så hade han pratat om att han hade umgåtts på det sätt de umgicks på då med sin f.d flickvän innan de blev tillsammans. Det hade skrämt henne att han öppnade upp sig för henne som han gjorde den natten. Att han antydde.. saker. När morgonen kom kysste hon honom adjö och sen sågs de aldrig mer igen.

"Du och jag tänker inte på samma sätt, Sebastian".

Medan Margaux stått förskjunken i tankar, har mannen bakom henne somnat om. Därför släcker hon cigaretten, tar av sig skjortan och lägger den på de vita lakanen, smyger på sig sina egna kläder och går försiktigt ut därifrån.

Dagen vaknar långsamt ur nattens famnar, med solen som sakta väcker staden till liv. Det är vackert, alla dagar och nätter är vackra. Det ser hon, men hon kan inte uppskatta det som hon borde. Och nu börjar det här helvetet igen, tänker hon. Samma förbannade process med samma lika förbannade tankar.

Medan jag går första halvan av vägen hem är jag på bra humör, känner mig befriad. Så kommer tankarna på mannen jag lämnade efter att jag gått halva vägen, det känns som om jag flytt istället för att kämpa för något. Intalar mig att han inte tagit skada, han skulle aldrig kunna känna någonting mer än attraktion till mig ändå. Sedan förtränger jag det när jag nått min min mors hus och känner mig istället bara äcklad. Jag kan inte förstå att jag hade sex med honom, att jag ville ha honom.


Nyckel ur jackfickan, genom låset, in genom dörren, smyger igen.


Att tänka på den föregående natten, eller oftare tidiga morgonen, ger henne kväljningar. Även hennes mamma har en tendens att ge henne kväljningar, trots att hon inte kan förstå riktigt varför.

Och hon hoppas idag att hennes mamma inte ska vara vaken än, precis som alla andra sådana här morgonar, som för att följa sitt egna beteendemönster.

Hennes mor följer givetvis sitt eget och är vaken, skäller på henne på halv-volym för att inte störa sin sambo för mycket. De står och "diskuterar" ett tag som hennes mor brukar säga, Margaux vill bara gå och lägga sig. Men hon får bråka ett tag till innan tystnaden kommer, den långa arga blicken och sedan någon kommentar. En kommentar som man inte ska svara uppkäftigt eller för ärligt på om man vill få sova, och slutligen de mjuka tofflorna som går tillbaka till sitt sovrum.

Alltid samma ord, samma diskussion, samma konflikt, samma beteendemönster, samma liv.

Sedan kommer Margaux sova några timmar, eftersom hon inte lyckas somna när hon delar säng med någon som klänger på henne. För att sedan när hon vaknar, äta en sen frukost och börja med sina krigslister igen.

På något sätt hamnar hon alltid där hon är nu. Sliten, i behov av fullständig resturation av sin kropp, med en kopp te med mjölk framför datorn där hon skriver listor. Sina eviga listor, över vad hon ska göra, hur hon ska göra dem, var hon vill nå, vad hon måste göra, hur hon ska bli bättre, vad hon verkligen vill göra (som om hon inte visste det innan hon skrev ned det), vad hon ska fixa och så vidare.

Och varje gång är hon lika förtvivlat irriterad och arg på sig själv. För att hon aldrig lär sig, aldrig bättrar sig eller tänker efter.
Men hon har börjat om för många gånger, inget mer än hennes självkritik består. Därför börjar hon skriva långa texter om varför hon beter sig som hon gör.

Oftast kommer hon lite okonstruktivt fram till att hon är feg och en dålig människa, för att sedan inse att det bara är en slags självömkan och fortsätter söka förklaringar. Det hon då kommer fram till handlar mest om hennes barndom.

Om hur hon inte kan minnas att hennes föräldrar ens satt i samma soffa, de eviga bråken som slutade med att hennes pappa smällde i dörrar och hennes mamma satt tårögd i köket och drack vin. Det är det enda något logiska som hon kan komma fram till, någonting måste slagit fel i hennes huvud efter allt det där. Hon minns att hon såg sin morfar kyssa hennes mormor på kinden och hur chockad hon hade blivit, förvåningen över hur många andras föräldrar såg ut att faktiskt tycka om varandra. Det kändes och känns så orimligt för henne att två människor kunde vara så nära varandra utan att hitta något de avskyr hos varandra. Fortfarande blir hon förvånad när någon säger att deras föräldrar fortfarande bor ihop och älskar varandra.

Det borde inte gå.

Sedan kan ju inte det räcka för att förklara hennes beteende. En annan faktor som kan ha påverkat henne var en pojkvän hon hade när hon var tolv. Inte för att kärlek är på sådant allvar då, men för henne hade det ändå varit väldigt viktigt.

Han hade i vilket fall dumpat henne och tagit tillbaka henne om vart annat, varit otrogen och slagit henne. De var så små, men hon hade känt så mycket. Tillslut gjorde hon slut och han grät, bad henne att ta honom tillbaka. Men det gjorde hon inte, det räckte där, någonting hade hon lärt sig.





Margaux skrattar för sig själv och smuttar på sitt te. Härligt att man förstod
att lära sig av sina misstag som tolvåring men inte när man fyllt arton. Under tonåren hade hon tappat sig själv och framför allt sitt mod, det spelade antagligen in en del det med. En neuros och fem år hos en kurator. Men det var då, det var inte självömkan hon sökte. Hon behövde förklaringar som kunde leda till utveckling och ett steg i rätt riktning.


Och det spelade ingen roll att hon hade en vacker italienare som kallade henne tesoro (älskling), eller om hon kysste den snyggaste killen på festen. För även om hon tycktes ha en ytlig syn på killar, inte tålde kärlekskomedier och avskydde att bli kallad för älskling, så var hon inte mer än en stor lögn.

Hon hade tagit den enkla vägen, den ytliga, där man inte behöver lämna ut sig till någon. Vilket egentligen var rakt emot hennes egna värderingar, då hon innerst inne är en obotlig och dessutom förälskad romantiker.


Det blev bara så mycket tydligare plötsligt, allting. Inte enklare, men klarare.



Det var nog sant som det var sagt, skriver Margaux över skärmen, jag är galen. Kärlek är galet, men att välja att tro på den är oundvikligt även för mig.