Djupa fäders mylla, hör mig!

Jag räddade min käre mot vargarna.
Han var det utvalda bytet.

Ni höll min rädsla, och jag fick gå ner med er i jorden.
Där fick jag gråta i fred min flod.

Jag grät i hundra år, med växtrådar och mycel stilla runt mig.
Ni är min silkeskokong. Mitt lena fängelse.

Vildblommor, ni vet om hans svek!

Med blodröd färg växte han sig stark,
medans jag låg kvar i jorden. Blödande och vargbiten.

Han var av vargarna utpekad, men jag befriade.

Silkesblommor, stärk mig! Skölj flodvågen över mig och rena mig!

Tårarna är slut. Hans svek ska aldrig mer få fäste i mig.
Jag dömer honom nu, och med det - glömmer.

Starka lilja, väx med mig, så som det var menat.