Jag har gett dig chansen så många gånger,
blivit bortvald
valt trygghet i otryggheten.
Något speciellt
i din famn,
men jag kan andas utan dig.
Ingen tar i mig
som du, du gör så rätt
men varje gång du dödar mig
finns det någon som kämpar för att jag ska leva.
Precis som du
låter jag möjligheter gå förbi
för jag väntar på att bli din nummer ett.
Du slipper sova ensam,
men jag ska välja bort allt om det inte är du.
Och det är det aldrig.
Men du är sval nu.
Bränner inte lika hett, mest bittert.
Ett ögonblick
och det kan vara över.
Jag har kämpat,
inte du.
Jag har ingen ånger.
Men du kommer till domen
så småningom,
jag vet det.
Och du kommer undra och förbanna
ögonblicken,
möjligheten,
livet, något underbart..
Hur kunde du bara låta det passera?