Visst är det skönt att lyssna på behaglig musik. Gärna också när man sitter ensam i köket och äter. Eftersom det publika utbudet av musik ytterst sällan är uthärdligt för mina öron, räcker det inte med att enbart sätta på radion. Man måste ha CD.

När det gäller inköp av det här slaget ska man vara överens. Dvs hustruns krav på ögats estetik måste harmoniera med mitt. Så måste hustrun acceptera att det måste vara hög kvalitet på ljudet. "Den får inte ha högtalare" Det betyder att dessa måste vara sammanbyggda med resten till en enhet. Tolkar man henne bokstavligt, så lär man inte höra något alls. Det här med köksradio är inget som livet står och faller med. Det löser sig nog någon gång.

Det var vackert väder. Jag tar en promenad. Det är skoj att gå med mina ganska nya skor. Man kommer upp ett par cm extra. Halkrisken på kvarvarande isrester är liten. Man sträcker ut, det går fort. En sån ljuvlig senvinterdag! Men se där! En radiohandlare! Så heter det antagligen inte nuförtiden, men radioapparater säljer dom. Det biter lite i öronen. Jag går in och tittar på någon tänkbar köksradio. Och värmer mig.

Man hälsar. Man undrar om man kan hjälpa till. Precis som om jag befinner mig i något nödläge. Nej, nu var jag stingslig. Den tanken lyckades jag hålla för mig själv. Mannen i affären fick en koncis redovisning för våra behov. Han visade många olika alternativ. Vissa var både anskrämligt fula och lät som om ljudet inte ville ut. Såg ut som tillplattade fotbollar, och lät ibland ungefär som publiken när det blir mål. Ribban höjdes. Det är rätt skönt att stå i en butik och lyssna på fin musik. Det blev bättre och bättre. En som lät bra kostade nästan dubbelt upp mot vad jag hade tänkt mig. Så "hade den högtalare". Jag tackade för introduktionen, sa att jag skulle fundera närmare på saken, och gick ut i det fina vädret igen. Orkar jag själv hålla på och dra en massa sladdar? Tveksamt. Så kul är det inte. Så vet man inte vad som händer med sladdarna när det blir städdags.

I närheten ligger en hifi-butik. Jag kollar. beskriver behovet igen. När den här mannen får klart för sig att det är en nolla mindre på prislappen, minst, än vad han tänkte sig, sjönk intresset så till den grad att han hänvisade mig till en annan firma. "Den här mannen kommer jag aldrig att tjäna något på" läste jag i hans ögon. Men artig och hövlig.

Vädret var fortfarande vackert, och nästa affär låg på lagom promenadavstånd, så det hinner nypa lite i öronen igen. Göteborg är väldigt vackert i den här delen av staden. Trakten kring Föreningsgatan har en lång räcka hus som 50-talets kommunala stadsbildförstörare tydligen hade glömt bort. Tvärs igenom den. Men jag tittade inte så mycket på de vackra balkongerna, friser och torn, portar och fasader. Jag hade blivit radioköpare. Det kändes tydligt. Var detta nödvändigt? En köksradio. En pryl till bland alla andra att flytta på hemma. Skärp dig! Håll köksradion kort! Höj volymen på den ordinarie stereon i vardagsrummet i stället! Njut av vädret och den härliga svikt och utsikt som de nya skorna ger. Motionera och njut av livet. Jag hade nästan lyckats med denna inre övertalning, när jag plötsligt stod där. Nästa radioaffär. Jag går in. Det är en härlig förmiddag, och de kunder som har råd att handla, jobbar. Det verkar vara arbetslösa kompisar till en av expediterna som står och ägnar sig åt förstörande provning genom att driva ut öronbedövande oväsen ur någon anläggning. Jag vänder och tänker gå. Precis som jag gör så, ser jag hur expediten vaknar. Han hade nog sett mig, redan från början, men var så inne i sin egen öronbedövande värld, att han först inte riktigt tog in det. Eller var det för att det var en gubbe som kom in. En som ska köpa batterier till hörapparaten. "Han kan vänta". Polarna har högre prioritet. Men det rörde sig som sagt om ett uppvaknande. Det såg jag på polarna. De gillade inte alls att expediten började jobba. Ännu värre var det, att de måste dämpa volymen.

Jo, det var som han befarade. Gubben skulle ha en köksradio. Troligen för några hundralappar. OK, det är inte alltid det är kul på jobbet. Smilet ska ändå på, jobbet ska göras. Jag lät honom prata ett slag. Det är jätteskoj att iaktta alla dessa förändringar i ögonrynkorna hos folk, när man "släpper" en och annan kommentar som triggar om dem lite. De säger nästan allt.

Ganska snart höjs den förmodade prislappen. "Vad får det kosta?" Jag svarar lite kryptiskt att jag vill ha valuta för pengarna, men ingen lyx, inga leksaker. Skoj att se vad han tror att jag är villig att betala. Han är snabbt uppe i 3500 kr och jag säger "Det tar emot". Så visar han en fruktansvärd sak. "Den här är lättplacerad". Jovisst, designern måste ha fått sparken, det är ju ett välkänt kvalitetsmärke. Nersatt från 7000 kr till 4500kr. Jag förstår varför, men vill ändå lyssna "för att utvärdera den för 3500". En himmelsvid skillnad. Fast en köksradio för 4500 kr!? Den ser ut som ett skogstroll från bröderna Grimms sagor. Slitsen för CD-skivan ser ut som smala empatilösa läppar, som sätter i sig vad som helst bara det är tuggbart. Svart läppstift. Bakom den perforerade plåten som täcker framsidan på eländet skymtar man diskantelementen i vardera hörnet. De glor på en, som ett par uttryckslösa utstående, men ändå insjunkna ögon. Nyllet i övrigt är helt slätt. Tillstymmelse till näsa saknas. Ska man sitta och titta på det där eländet när man lyssnar till dess välljud. Upphäver dessa båda intryck varandra? Men det var ett kvalitetsmärke. Det hördes. Jag blundade och lyssnade länge, tackade för informationen och gick.

Vädret började bli lite molnigt. Det hade gått ett par timmar och klockan närmade sig lunch. Som pensionär kan man driva omkring hur länge som helst på stan och ta buss eller spårvagn hem gratis, om man kliver på före klockan tre. Om jag skulle dra mig mot slottsskogen, och se hur det ser ut där? Sagt och gjort. Jag gungar upp i fart på de häftiga nya dojorna och tar sikte på den, ändrar mig och går mot sjöfartsmusséet. Göteborgs stadsbild är variationsrik och äkta på något sätt. Gemytlig. Man blir på gott humör. Knallar på och börjar fundera på lunch. Så ser jag en till. En radioaffär. Går in. Stackars jävlar! De har en sån där anskrämlig historia också. En lika dan. 3990 kr. Samma visa. Sedan expediterna förstått att det inte handlar om batterier till hörapparaten så drar han på. Den här killen har glimten i ögat. "Har du ingen provskiva med klassisk musik? Gärna piano" . "Säg inte vilken kompositör du ska ha!" sa han och gick och letade. Länge. Han tog nog en kopp kaffe. Här bli det ingen affär. Så kom han ut med en skiva. 39,90 kr. Gammalt osäljbart skräp tänkte jag tills jag såh andra sidan. Nocturnes av Chopin. Woww!!! Vilken hit! in med skivan mellan de där hemska läpparna. Välljudet strömmade ut i butiken, in i öronen. Det var bara jag som njöt. "Du har sålt skivan" sa jag. Tyvärr, det är en demoskiva. Till såna som du. Men du får den på köpet.

Eländiga apparat. Varför är du så ful? Om man lägger en kökshandduk över eländet så vinner man ju fördelen att matos inte fastnar på den. Alla reglage sitter matosvänligt till längs ena kanten. Ungefär där trollets ena öra skulle vara. Så är den väldigt slät för övigt.

Så dök den där affärsmannen upp. Dvs: En lurad konsument som tror att han gör bra affärer. Nästan nere i halva priset! Enda felet är ju utseendet. Hustrun kommer att skära öronen av mig. Bort köpbegär, bort. Förolämpa expediten så han slänger ut dig! Jag gav ett skambud. Halva priset så du får plats med säljbara varor. Nobben. Prislappen gäller. "Kan jag inte få köpa skivan. Dubbla priset! Den var utan vidare värd 80 spänn.

Jag gick och åt lunch. Det brukar ju vara öppet köp på sådana där prylar. Äsch, då måste jag ju åka tillbaka. Så kan jag inte genast slänga allt emballage. Men en handduk över, så är ju problemet löst. Den bör passa bra i ett visst hörn. Inte så iögonfallande, fast stor och svart.

Tillbaka igen. Jag vänder mig till en annan expedit. "Den där är ju omöjlig att pruta med. Du är betydligt hyggligare, va?" Bakom ett skynke hör jag. "Dööö, han får med skivan!" - "Det är redan prisförhandlat, förstår jag" säger den nye. Jag ger upp: Deal. Min kollega hämtade upp vårt sista ex precis, så det är bara att betala i kassan. Kartongen är öppnad, men den är inte uppackad. Jaså! Varför? Jo, det var en kund som kom tillbaka med den med svansen mellan bena. Trots att hans fru var med här, så blev apparaten portad när han kom hem, så det är bara kartongen som...

Stackars apparat. Ingen vill ha dig! Synd om dig, du som låter så fint. Ja, det har jag alltid sagt: man ska se till de inre kvaliteterna. Utsidan rår man ju inte för. Förlåt att jag tänkte det där med handduk. Det var inte meningen att såra dig.

oooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

Den där får du gå tillbaka med! Den där kan vi inte ha i köket. Men handduken då? Den behöver jag för att torka disk med. Nej, den diskussionen funkar inte. Hela linneskåpet är ju fullt med handdukar, så uppenbarligen är den här diskussionen irrelevant. Motvilligt lyssnade hon några sekunder. Sedan gick hon. "Den där får du gå tillbaka med." Nu väger eländet 8,5 kg. Och står bra i det hörn där den står. Ur vägen. Undrar hur det slutar. Jag lägger på en annan handduk.

Skriver jag i min skrivarkammare och njuter av min CD-spelare för 99 kr som förser mig med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong via hörlurar. Lika njutbart som ur vår "fina" stereo. Den har inga högtalare. På riktigt. Lurar gäller.

Men jag tog en Chopin-nocturne till frukost. Nere i köket. Idag också. Man måste ju vara trogen sin nya vän! Har man: kar-don.

Livet är härligt! Så länge det varar. Skönhet kommer inifrån!