Jag har vägt ordet "stark", undersökt och kommit fram till att det är något helt annat än vad jag trodde att det var förut. Stark är inte att le, skratta och låtsas att hjärtat inte blöder. Stark är inte att gå till jobbet och göra lika bra jobb som innan taket föll in.
Stark, innebär att kunna erkänna att minnen smärtar och att fotografier väcker tårar. Att vara stark är att utsätta sig för risker, ta smällarna och klara av att visa sig svag. Det är att våga satsa allt, falla, bryta ihop för att efter ett tag ställa sig upp igen för att satsa ännu en gång.
Så ja, jag visar mig här naken, sårbar, men jag är stark. Jag erkänner att jag är svag och gråter ibland. Att jag efter en dag med vänner kan springa in, låsa dörren och gråta för att sedan skriva ner allt och försöka ta ett steg till. Jag är svag just nu, men jag är mänsklig. Att spela iskall så som du och många andra gör tyder bara på din osäkerhet, att du är svagare, och jag kommer växa mig stark igen. Jag kommer inte ångra något när jag sitter i soffan på ålderdomshemmet. Jag kommer inte ångra att jag satsade allt, att jag gick under, för jag kommer stiga igen. Du ska få se.