Han öppnar dörren och ger henne det där leendet som gör henne knäsvag. Det där leendet som hon blev förälskad i. Försiktigt kliver hon innanför dörren. Hans leende ansikte försvinner snabbt i förvirring.

- Har du ingen väska med dig?
- Jo, den ligger i bilen.
- Men vad gör den i bilen? Ska du inte gå och hämta den?
- Jag vet inte om jag ska stanna.

Hans förvirrade ansiktsuttrycket förvandlas och uttrycker istället sårbarhet och rädsla. Rädlsa för vilken mening som snart kommer lämna hennes ljusrosa läppar.

- Jag behöver säga det här och jag behöver att du inte avbryter mig när jag gör det.

En tystnad fyller rummet och hon väljer att tolka det som att han har förstått.

- Du hade rätt när du sa att jag är för snäll, att jag alltid tänker på andra och inte på mig själv. Jag gick in i det här för att jag tycker om dig och jag vill vara med dig. Jag vill satsa på det här. Jag vill inte ha något mitt emellan. Jag vill ha dig. Så jag kan inte vara för snäll längre. Jag måste tänka på mig själv. Min väska ligger kvar i bilen för att jag måste gå. Jag måste gå vidare om du inte känner som jag. Om du inte känner att du vill satsa på det här, mig, oss.

Hon tittar frågande på honom. För det tal som hon precis hållit var egentligen en fråga. En fråga om hon kommer få allt hon någonsin drömt om eller om hon kommer få försöka pussla ihop sitt hjärta igen.

Han står tyst och tittar på sina fötter. Hon vet inte hur länge de står så med den där jobbiga frågan emellan dem. Tystnaden som bekfräftar allt hon fruktat så länge.

Hon vänder sig om. Öppnar dörren, går ut och stänger den för allra sista gången. Då känner hon det. Hon känner hur hjärtat brister. Bitarna faller isär och skaver i bröstkorgen. Skär upp hennes lungor så hon inte kan få någon luft. Hon slår med knuten näve allt vad hon kan i betongväggen. Knogarna lämnar röda fläckar.

Det enda hon kan tänka är.... fan.