jag var nere på stan idag
där väntade jag på någon
men jag vet inte vem
jag stod där själv vid den frusna svartån
allt var så stilla

mitt i stan
bland alla vilsna själar
stod jag ensam

jag såg några barn som lekte
deras skratt slog mot gatan
och ekot nådde mitt sargade hjärta
det var då  nostalgin klappade mig på axeln
för att sedan slå mig på käften
när jag vänt mig om

jag mindes hur det var när man var liten
livet var så enkelt
det fanns inga bekymmer
man blev glad av glass

jag undrar vid vilken ålder
man glömmer bort hur man leker
det var ju meningen med livet förut
idag minns jag inte ens hur jag gjorde
ena dagen lekte livet och nästa dag blev allt allvar
jag undrar vad som hände
med den värld vi vuxna lämnat

vi har bytt bort skratten och lekarna
mot måsten, stress och räkningar
vi beklagar oss över det mesta
banala saker som vad man ska äta
klagar vi inte över kylan så är det värmen
vi är aldrig nöjda
vi har blivit blinda
för allt det vackra

en del känner sig ensamma
saknar kärlek och tvåsamhet
andra leker fortfarande
men inte med lego
utan med känslor

om det är såhär det ska vara
så önskar jag
att jag var barn igen
att jag lekte krig med vattenpistol
istället för att läsa om krigen i tidningen

jag vill kunna springa barfota tills jag ramlar
får skrapsår på knänen
för att resa mig upp igen och fortsätta leken
jag vill lägga mig varje kväll med ett leende på läpparna
och bara tänka på
vad jag ska leka imorgon

men istället ligger jag sömnlös
i väntan på världens undergång