Länge drömde sjömannen om att få segla
Han spände sitt segel
Hoppades på att vinden skulle fylla det
Och föra honom framåt

Men det var vindstilla
Endast en liten fläkt
Kändes då och då
Och någon stilla krusning
Syntes på vattenytan

Sjömannen gjorde seglet större
Och tog fram årorna
För att börja ro
Men inget hjälpte

Han höll på att ge upp
Han lade sig på däck
Utan hopp
Beredd att ge upp sin dröm
Om att segla

Men så plötsligt
På ett ögonblick
Förändrades vädret
Vinden dök upp
Och tilltog i styrka

Sjömannen skrattade
Han njöt
For fram över vattnet
Med vinden i ryggen

Livet lekte
Han log mot solen
Prisade vinden
Och tänkte att
Han älskade den

Men när han vaknade
Efter en sömn under däck
Vågade han inte tro
Att vinden var kvar

Han skyndade sig
Upp på däck
För att se efter
Så vinden inte mojnat

Det hade den inte
Ännu hade den inte
Övergivit sjömannen
Och hans drömmar

Än en gång skrattade han
Livet lekte
Han sjöng mot himmelen
Skattade sig lycklig
Och älskade vinden

Men likväl
Var han rädd
Följande dag när han vaknade
Rädd för att ha blivit lämnad

Vinden rev ännu i seglen
Men sjömannen undrade
Hur länge skulle det vara?
Hur länge skulle livet leka?
Hur länge fick han älska vinden?

För han hade väntat länge
Och var rädd
För att förlora vad han fått
Lika lätt som han vunnit det

Det var för bra för att vara sant
Att vinden valt honom
För att låta honom
Uppfylla sina drömmar
Var för bra

Snart skulle vinden inse
Att han inte förtjänade
Att få segla
Och den skulle överge honom

Snart skulle vinden inse
Att den inte trivdes
I hans segel
Och den skulle
Lämna dem tomma

Sjömannen
Bara väntade
På vindens ögonblick
Av insikt

Varje morgon
Skyndade han sig ut
För att få bekräftat
Att detta ögonblick
Ännu inte inträffat

Han klättrade upp i masten
Högst upp stod han
Där vinden kändes som mest
Njöt av den
Och väntade på att bli övergiven