Att vara bortglömd att inte finnas, när inget samtal kan hinnas, när inga känslor känns, när det känsligaste du kan göra är, att säga, det känns fel eller märkligt eller det känns som om, de finns nån annan… och det bränns…

Heta kinder blossar, spydiga ord de lossar, lätt från tungan… och det följer ett mönster, och det mönstret kan sammanfattas med ”onåbar” eller ”försvårande omständigheter”. För den kärlek som var så enkel så självklar, måste man liksom försvara. När den andra den försvåra.

Jag vill älska ”varför”?
Eller ”låt mej landa”
Eller kanske ”inte ikväll”
Det är spikar i kärleks kistan, som slås i, spikar för varje… kanske om man inte mår riktigt bra ”är det verkligen det du behöver nu”?

Förr
Förr var de aldrig så
Förr så älskade vi på dörrmattan….
Förr, så kom det aldrig försvårande omständigheter, som nu….
Förr frågades det aldrig om det var ”det” jag behövde
Du t o m sa att du behövde det
Men det var förr, inte nu
"Det sista jag behöver"....

Jag orkar inte fanns inte då, jag orkar inte…. Vaddå orkar?
Säg ”jag vill inte” då…
Men så om tittade jag på en annan OJ
NU J….. så
Men vad vet du om mina behov
varför kom du för att åka efter bara nån dag

Kanske kan man säga ”Du kan väl i alla fall höra av dej”
Nä det är tyst
Tyst som graven
Tyst som om du var död, vad vet jag, du kanske är det
Graven är tom men ingen ser någon röra sej….
Förr kunde du ringa så man blev tokig
Du klarade dej inte utan mej, sa du
Nu verkar du klara dej alldeles utmärkt utan
T o m så du ser till att inte jag finns, nånstans

Man saknar inte kon förrän båset är tomt sägs det
Men du kanske leder in en ny ko, omgående
En ny mjölkko, när den ”gamla” sinat….

”Är det verkligen det du behöver nu”
Ja man kan undra, man kan undra
Jag vet bara en sak, för några år sedan skulle du aldrig
Ställt den frågan…..