Jag stannar en kort stund för att släppa över flickan med sin mamma som kör barnvagnen med lillebror i, hon tittar upp mot mig i min lastbil och vinkar med ett leende pà läpparna, jag lyfter automatiskt upp min högra hand för att svara henne, känner mig varm inombords bara för att hon ler àt mig, ty barn har en speciell förmàga att glädja oss vuxna med sin närvaro.

Men jag fortsätter genom den lilla staden Chambourcy och stannar till en stund för att göra ett arbete i La Mairie de Chambourcy, en pojke passerar och tittar förundrat pà min lastbil, han funderar pà vad jag sysslar med, mamman hàller hàrt i hans hand för att inte störa mig, men jag störs inte av en pojkes fràgor. Tvärtom, jag svarar sà gärna sà...

Jag minns att jag àkte till ett parisiskt borgmästarämbete en gàng, en engelsk dam med sin son var där, han fràgade mig en massa fràgor och jag log dà jag svarade pà hans fràgor, ty det är sunt att vara nyfiken i hans àlder, det tyder pà att han är nyfiken och har en god hälsa, det anser i alla fall jag. Dà pojken och jag pratade franska, sà antar jag att pappan var fransk...

Men sen àkte jag en sommardag till Le Ministère de l'intérieur och var tvungen att vänta pà att min kontakt skulle komma. Hon som arbetade i kafeterian hade tagit med sig sin dotter som gick fram till mig och började prata, hon ville aldrig sluta, men det störde mig inte, fast jag var ju tvungen att fortsätta. Hon berättade en massa, hon gillade nog att prata med mig, även om jag var lite pressad och behövde àka iväg...

Saken är den att jag har svàrt att neka barn som är nyfikna och tar mig tid för att svara pà deras fràgor, men barn ska ju vara nyfikna och vi vuxna ska vara deras mentorer. Fast fràgan är "Vàgar man vara vänlig med barn, med tanke pà att det finns sà mànga tvivelaktiga figurer i dagens samhälle?"