Arton år har gått
och vi är spridda med vinden.


Några av de vi kände bor i andra länder, andra städer.
Andra försvann från vårt minne
men vi upptäcker dem ibland på gatan. De går förbi med sänkta eller lyfta huvuden, utan att minnas vad vi var med om som små.

En del förälskar vi oss i igen, andra känner vi inte igen från våra kärlekshistorier.



Du, min första pojkvän, mötte jag på en bar, du dansade omkring med halsen full av osammanhängande ord och rök.


Så jag ställde mig närmre min nyfunna vän, kallade honom för min pojkvän för att få dig att försvinna i diset.


Tiden med dig var trygg, men det är andra tider nu. Vi är andra människor nu och allt kan inte vara som det en gång var.




Nu mer har jag två familjer, huset är sålt och mina intressen har bytts ut.
Och du är inte längre den lilla gråhåriga killen med en pappa i svampbranschen som jag var så förälskad i.




Nu för tiden kysser jag inte pojkar av förälskelse, jag kysser
män för spänning.








Hästarna är inte kvar, jag har andra vänner och staden har blivit mitt nya hem. Min värld har växt och husen har krympt omkring mig, jag har nya, mindre skonsamma vanor.



Det som varit saknar jag inte, men ibland saknar jag framtiden. Jag flyr inte, men jag vill inte stanna kvar.


Men snart är sommaren här och mitt hopp kryper fram i takt med att månaderna lägger sig bakom mig.



Och jag undrar om du minns Rebecca, den smala flickan som jag ramlade omkring med i höet. Eller Amanda

som var förälskad i mig men istället letade upp ödlor med mig.


På det sättet har vissa tendenser hos oss mest blivit tydligare. Vi kysser dem vi kan få, men inte dem vi vill ha.

Inte har vi heller lärt oss att kämpa för vad vi innerst inne önskar.


Det är enklare att ta vad man kan få, precis som du sa Andreas,

men jag ville aldrig vara någonting man kan få.




Önskar vi inte alla att vi ska vara någonting exklusivt? Och hur kommer det
sig då att vi ger bort oss själva så fort någon vill ha oss?





Det är märkligt att vi förlorat förmågan att se värdet i oss själva, när vi vägrade att bli trampade på som små.


Vad var det som hände under tonåren, vad var det vi tog så hårt?

Vi har alla blivit prövade hårt, men vi har alltid varit bortskämda med
tryggheten. Nu ser vi den inte längre, och våra tonår vred världen så många varv att vi inte vet hur den tidigare såg ut.


Det är så det ska vara, det gör ingenting, förändringen utvecklar oss. Men det är beklagligt att vi glömt hur man står upp för sig själv, hur man öppet vågar älska och hur man glömmer hur vi blev sårade
.



När jag var åtta år knäade jag min före detta pojkvän när han retade mig, så han tryckte upp mig mot väggen.

Han var mycket starkare än mig och när han väl släppt mig grät jag. Men jag grät inte av rädsla och jag grät inte av smärta.

Mina tårar var ren ilska som jag inte visste var jag skulle göra av.



Senare slängde han mig i golvet, rymde ut i skogen för att han
var rädd för lärarna. Ändå var jag aldrig rädd, jag var förbannad, och ångrade aldrig att jag fick honom att bryta ihop i tårar när jag gjorde slut med honom.




Det jag minns av min barndom är en hel del osäkerhet, som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån, men ingen rädsla. Ilska, sorg och irritation, men ingen ångest, ingen rädsla.





Därför saknar jag inte tiderna, jag saknar mitt mod. Inte för att mod är avsaknad av rädsla, utan för att jag sällan lät mig övermannas av något som skrämde mig.

Istället så är jag idag ofta rädd, bröstet är fullt av tvivel och jag tvekar inför
varannat steg.
Som barn var min rädsla ändå betingad, men jag vägrade låta den styra mig.



Dessvärre jag inte den styrkan hos mig själv, och ångesten har tagit över mig.


Vissa dagar får jag panikångest-attacker, andra dagar skolkar jag
för att jag inte kan stå för att jag inte gjort läxan.




Men när jag är som mest rädd är när jag är kär. Kommer någon för nära
mig så flyr jag, jag tar av mig kläderna för att komma ifrån alla känslor. Sedan ser jag till att aldrig träffa honom igen.


Inte heller vågar jag ta ett steg själv, för jag är livrädd för att bli sårad och dödsrädd för att framstå som någon desperat, äcklig människa som ingen vill ha.


Istället ligger jag med killar som jag i grund och botten vet att jag aldrig kommer förälska mig i, gråter hejdlöst till romantiska komedier i smyg som jag säger att jag avskyr och trycker i mig nikotin.



Som om jag försöker byta ut ett gift mot ett annat.


För vad är det vi är rädda för egentligen? Att bli sårade?
Det blir vi alla av och till.




Men att avstå från kärlek för att man är rädd för att bli sårad är som att avstå från att äta ifall att man skulle bli magsjuk.

Barn tänker inte så, när vi var små tänkte inte vi heller så. Även om vi slog oss när vi föll av cykeln så skulle vi prompt cykla igen.





Därför tänkte jag att jag skulle växa upp en gång till.



Jag tänker växa ur min rädsla och bli modig som ett barn